Om att rensa i röran
Egentligen hade jag tänkt att ta jullov från söndagskrönikan idag, men ibland händer de märkligaste saker. Den skrev sig själv i mitt huvud där jag befann mig nere i källaren under ett par timmar i eftermiddag.
Det var nämligen dagen för något som jag längtat efter i snart sex år. Att rensa i röran i förrådet. Sedan vi flyttade in här har det varit överfullt där nere.
Problemet med det är att om man till exempel ska ta fram julsakerna, innebär det att man först måste lyfta ut hälften av förrådets innehåll för att kunna kränga sig fram till det man letar efter. Lucialinnena återfanns därför aldrig i år, utan nya fick panikhandlas en halvtimme före förskolans luciatåg. Det är rätt jobbigt att leva på det sättet, kan jag tycka.
Hur blev det då så här i mitt förråd? Det är faktiskt en ganska lång historia. Den börjar med att att en kille och en tjej träffas, blir kära och flyttar ihop i en tvåa. Eftersom killen redan bodde i lägenheten och hans förråd redan var knökfullt, så lade vi helt enkelt beslag på ett tomt förråd till där uppe på vinden, som sällsynt nog inte omvandlats av föreningen till exklusiva loftvåningar i vår innerstad.
När våra två förråd inte längre räckte till så spred killen ut sig lite mer i gångar och hörn. Det var ju gott om plats, och så länge jag hade mitt eget förråd så var hans prylar inte mitt problem. Annat än att man fick skämmas lite inför grannarna.
Faktum är att det faktiskt var en av de saker som jag tyckte om hos honom. Oredan. Hans charmiga röra av finanstidskrifter och dåliga deckare, slängda bredvid mina prydliga travar av inredningstidningar och kvalitetslitteratur. Och pennorna. Han visade sig vara en penntjyv av rang, och vid ett tillfälle lyckades jag samla en hel skokartong med pennor som låg spridda över lägenheten. Vi skrattade gott åt det hela och han bar tillbaka dem till jobbet. Sött.
Så var det då dags att flytta till större våning med ett mindre källarförråd. Jag var mycket tydlig med att skräpet skulle slängas och bara nödvändigheter flyttas med. Jag var också mycket gravid, och befattade mig inte direkt med själva flytten av förrådet. Det var ett misstag.
Sedan drog renovering igång och bebis flyttade in. Att gå ner i källaren och rensa fanns inte i min värld. Om sanningen ska fram så har jag nog inte satt min fot där nere fler gånger än handen har fingrar under tiden vi bott här. Jag förträngde helt enkelt förrådet under några år, men innerst inne kände jag ett tungt tryck på bröstet av vetskapen om att det existerade.
Där stod jag alltså idag, och såg sanningen i vitögat. Nämligen att vårt förråd delats under många år av två individer med helt vitt skilda läggningar för hur ett förråd ska organiseras, men framför allt för vad som ska sparas. Mixen av prylar kändes inte längre lika charmig.
I huvudet hörde jag Wille Craafords gamla dänga från filmen Adam och Eva, om ”att det man först faller för, är snart nåt som stör”, samtidigt som jag langade ut gamla fula kostymer, drivor av deckare, läroböcker från högstadiet och stela seglarställ som förmodligen skulle läcka som ett såll vid minsta duggregn. Och penndjävlarna. Överallt. Inte så sött längre.
Ett förråd används i min värld till resväskor, skridskor och skidor, samt julgrejerna i första hand. När jag så småningom hade skapat en stor hög utanför förrådet med sånt som jag anser inte höra hemma i ett förråd, och stod och betraktade mitt verk spred sig en känsla av reinkarnation i min kropp. Trycket på bröstet lättade liksom min andhämtning.
Ett tips är alltså att nästa gång du blir galet kär att ta en titt i personens förråd. Jag säger inte att det behöver vara si eller så, men det kan avslöja ganska mycket om hur livet tillsammans kommer att se ut. Tro mig.
Ulrika Randel
Foto: via min ordsamling på Pinterest
