Om att 2015 är året då vi inser vårt värde
Varje år är vi ett gäng som vallfärdar till Den röda fyren till nyår. Ja, det är vad jag numera kallar huset i förorten där lugnet ständigt råder. Dit man alltid känner sig välkommen och blir kvar på både lunch och middag, trots att man bara skulle kika in på en kopp kaffe. Under årens lopp har det bytts ut någon respektive här och där i nyårsgänget, men i Den röda fyren är det alltid sig likt. Stabilt. Och varmt.
Fyrvaktarparet fungerar också som spindeln i nätet och de andra gästerna kanske man träffar där en eller ett par gånger per år, men genom åren har vi alla blivit varandras så kallade gemensamma bekanta. I år saknade vi ett av paren som istället firade tolvslaget uppe i fjällvärlden. Men jag passade ju ändå på att förhöra mig om dem:
— Hur är det med Ebba och John nuförtiden? frågade jag. Och hur gick det med huset som de skulle sälja? Fick de det sålt?
— Men har du inte hört det?
— Hört vaddå?
— Ja, de har sålt det. Och köparna hade faktiskt hittat huset via din blogg. De hade sett det där.
— Du skojar!?
— Nej, det är sant.
På årets sista dag fick jag alltså höra att jag sålt ett hus i sju-åtta miljonersklassen via den här bloggen. Märklig känsla.
Ännu märkligare blir det när jag några dagar senare får en annonsförfrågan. Är jag intresserad av att blogga om X för 450 kronor? Jag förklarar att jag är öppen för annonsering men bara om det gäller en produkt som jag själv verkligen gillar, för det är viktigt för mig som bloggare att inte riskera min trovärdighet hos mina lojala men kräsna läsare. Tycker jag alltså om produkten kan jag tänka mig att skriva om den, men att budgeten då är betydligt högre. Annonsören återkommer då med följande replik:
— Ok, vi kan höja hundra kronor för att vi gillar verkligen din blogg. Men då måste du lämna snabbt besked, annars går erbjudandet till någon annan.
— Tack, men nej tack. Jag är inte intresserad. Blir mitt svar.
Jag började inte blogga för att tjäna pengar. Bloggen växte fram som en slags personlig samlingsmapp för det som inspirerade mig. Faktum är att jag bloggat inkognito fram till fjolåret och till nyligen inte vid något tillfälle presenterat mig själv som bloggare, då jag tyckte det var pinsamt att ta det ordet i min mun. Men bloggen började leva sitt eget liv, och har under åren bara fått fler och fler läsare. Jag hängde liksom bara med i farten.
Nu kan jag snarare tycka att det är pinsamt att jag inte kunnat stå upp för min blogg tidigare, och att det verkligen var på tiden att jag tog kommandot över mitt alldeles egna skepp som varit ute på drift. Och det bör alla inredningsbloggare göra. Inse sitt värde, alltså. Att driva en populär blogg är superkul, men med läsarna kommer också en förväntan på kvalitet och daglig uppdatering. Det kräver arbete. Inget konstigt med att det ska avlönas.
Kissie och Kenza och allt var de heter. De har massor av läsare. Massor av tonåringar. Utan egen ekonomi. Som impulsivt klickar hem en tröja eller ett läppstift här och där för 199 spänn. Vi inredningsbloggare har en helt annan publik. Som befinner sig lite längre fram i livet. Som har en egen ekonomi. Som är kräsen. Som låter sig inspireras, läser på, funderar och kanske några månader efter att ha sett det där exklusiva marmorbordet på en inredningsblogg tågar ner till butiken på fina gatan och slår till.
Jag kommer som sagt aldrig att skriva om en produkt som jag inte kan stå för, men 2015 tycker jag är året då det dags att inredningsbloggarna får ta del av kakan på samma sätt som modebloggarna. Dessutom vore det inte helt fel om mäklarna delade med sig av sin feta procent till oss också. Märkligare saker har hänt. Som att en bloggare helt ovetandes sålt ett hus.
Ulrika Randel (numera stolt inredningsbloggare)
Den röda fyren.
