Om en vecka i stan mitt i sommaren
Jag älskar att komma hem till stan mitt i sommaren. Att kunna gå barbent med sandaler på folktomma gator. Att ha alla fönster mot innergården öppna och ligga i sängen och läsa eller skriva. Att känna sig som Carrie i ett avsnitt av Sex and the City. Det vill säga så länge jag håller mig i mina kvarter.
Åker man ner på stan är det en helt annan historia. Bara en så enkel sak som att åka tunnelbana. Familjer iklädda fotriktiga sandaler kånkandes på ryggsäckar i flock som direkt efter de gått ut genom dörrarna på vagnen STANNAR. Står sedan där lugnt, helt utan någon som helst omvärldsuppfattning (läs en hel vagn av människor bakom dem som försöker komma av tåget) och läser på skyltar och dividerar om åt vilket håll de ska gå. Alla i bredd givetvis.
När de äntligen rör på sig kommer det en ny skock som ska på tåget och inte begriper att man måste släppa av människorna först innan de i bredd forsar in. Att det är lågtrafik under sommaren gör ju inte saken enklare då alla tåg är knökfulla och därmed varma utan luft att andas. Nej, att åka tunnelbana i Stockholm är ingen höjdare under sommarmånaderna.
Att gå på krogen är också väldigt annorlunda. Jag möter upp en vännina en kväll för en drink på Boquerian. Vi slår oss ner i baren och börjar snacka om vad som hänt sen sist. Ganska snart noterar vi ett gäng stiliga karlar i andra änden av lokalen som sitter och vinkar. Vi undrar om det är några vi känner, men ingen av oss tycker sig känna igen dem, förutom en av dem som min kompis påstår är en kändis.
Efter en stund stegar en av killarna fram. Han heter något exotiskt och kommer från Rom. Naturligtvis. För svenska killar är ju inte sådär rättframma. De smyger upp och ställer sig en och en halv meter ifrån en vid baren, och jobbar sig sedan smidigt successivt framåt. Vi skrattar gott åt vilken skillnad det är på män från olika länders sätt att ta kontakt.
Nästa dag är jag på stan och kollar lite i butikerna. En kille kommer plötsligt fram (inne på damavdelningen). Följande meningsutbyte utspelas sedan på engelska.
– Hej, jag undrar om du skulle vilja ta en kopp kaffe med mig när du är klar här?
– Ähum (väldigt ställd), tyvärr jag är upptagen.
– På vilket sätt är du upptagen? Menar du att du har annat att göra eller att du är upptagen av en annan man?
– Tyvärr, jag är upptagen på alla sätt.
Han är väldigt trevlig, alltså inget obehagligt alls med det hela, och jag går vidare. Men sedan kommer han tillbaks igen.
– Jag måste bara få fråga. Om du inte hade varit upptagen, hade du kunnat tänka dig att ta en kopp kaffe med mig då?
– Ähum.
Jag tänker på vårt samtal kvällen innan, och nu detta. Sånt som bara händer i Stockholm på sommaren. Och knallar tillbaka till mina egna lugna hoods.
Ulrika Randel
Norr mälarstrand igår. Turisterna är kvar, stockholmarna börjar rulla in, och så Pride på det.
