Om att gilla samma typ av saker
En dag på tunnelbanan hamnar jag bredvid tre unga tjejer. Jag kan inte låta bli att notera att de har likadana jeans och sneakers. Det är väl kanske inget anmärkningsvärt med det, då vi svenskar har en tendens att välja just samma jeans och sneakers.
Det som slår mig är att de har en exakt likadan tröja också. Vad jag kan se är det inte någon trendig tröja av något specifikt märke. Utan de har helt sonika köpt en likadan tröja alla tre. Klubben för inbördes beundran helt enkelt.
Jag funderar lite över om de alla köpte den samtidigt, eller om det kan vara så att en av dem går i bräschen och de andra härmar. Undrar om de andra i så fall frågade om de fick köpa likadan tröja eller om de bara smygköpte den och låtsas som det regnar när alla dyker upp i den, som denna dag på tunnelbanan.
Hela scenen fick mig att reflektera över hur det var när man var i tonåren. Alltid var det någon tjej som var lite stilbildande, och alla andra köpte samma saker som henne. Man hade håret precis likadant som alla andra, och allt skulle bara vara likadant. Punkt slut.
Jag antar att det har att göra med att tonåren är en period av sökande och osäkerhet. Man vill gärna känna tillhörighet och få bekräftelse på att man är rätt. Mest komiskt och konstigt så här i efterhand, kan jag tycka.
Det var då. Eller?
En snabb runda på inredningsbloggarna och det blir helt klart att detta inte år något som man växer ifrån. Näe, det verkar inte finnas någon övre åldersgräns på detta fenomen. Som vuxen härmas man dock inte utan man låter sig inspireras! På många håll ser jag exempelvis palettblommor och ett print med ett suddigt ansikte av en korthårig kvinna. Tänk att alla ska ha just henne på väggen. Just nu verkar det också bara vara en lampa som säljer; nämligen Flos ic light. Överallt är den.
För ett tag sedan åt jag lunch med en av våra internationella bloggstjärnor som konstaterade att hon aldrig skriver om något innan hon köper det, för annars tar det slut. Även om det har sina fördelar att vara en stilbildande bloggare, så finns det alltså också nackdelar.
När jag ser något precis överallt undviker jag verkligen att att köpa det. Dels för att man vill ju ha ett någorlunda personligt hem, och dels för att om man ser något om och om igen så förtar det på något konstigt sätt attraktionskraften hos föremålet i mina ögon. Tyvärr. Men så händer det även mig; en dag ser jag något på en annan bloggares sida som jag också vill ha.
Jag hade sneglat lite på en lampa och jag ser bloggaren hylla precis samma lampa. Det går en tid och jag ser lampan precis överallt. Och jag gillar den bara mer och mer. Jag sneglar på mitt tak här hemma och tänker att det är ju som gjort för den här lampan. En konflikt i mitt inre har uppstått.
Men jag är ju inte fjortis längre, så en dag när jag träffar denna bloggare utspelar sig följande konversation oss bloggare emellan:
– Du, jag har en lampproblem. Och det involverar dig.
– Gäller det X-lampan!?
– Ja, jag kan inte sluta tänka på den…
– Köper du den, så köper inte jag den!
– Näe, vill du ha den så avstår jag. Men då får du fan i mig köpa den!
En lite märklig konversation kan man tycka. Men det är baksidan av att vara bloggare. Man måste vara först. Annars är det kört. Jag menar, vem vill vara en härmapa!?
Ulrika Randel
Vad säger ni; kan man ta patent på inredning eller är det ok att härma sina vänner!?
Jakten efter en stor snygg lampa fortsätter alltså hos mig. Tips!? Helst inte i tyg eftersom jag har upptäckt att jag har en faiblesse för just det, och det blir konstigt när det hänger tyglampor i varenda rum…
Foto: Kristofer Johnsson
