Om att ha bloggtorka
Att driva en blogg är givetvis superkul. Annars skulle man ju inte orka hålla på. Jag tänker att de allra flesta framgångsrika bloggar har kommit till genom en genuin passion, och inte för att någon vill ha många sidvisningar eller bekräftelse. Sånt lyser igenom.
Men ibland tappar man styrfarten och det känns bara motigt och jobbigt. I en sådan period är jag nu. När det är dags att sätta sig vid datorn för att svänga ihop ett inlägg så kommer jag på tusen andra saker som jag hellre skulle vilja göra.
Bloggtorkan kan leda till bloggångest om den håller i sig. Vetskapen om att man gör hundratals läsare besvikna när de går in på ens blogg och inget har hänt där. Man vill ju leverera.
Faktum är jag tror mig känna igen denna bloggtorka hos andra bloggare emellanåt och lider lite med dem då. Något slags osynligt systerskap. Genom sig själv känner man ju andra. Jag funderar ofta på om ickebloggande läsare kan läsa bloggtorkan mellan raderna eller om det faktiskt krävs en bloggare.
När torkan slår till brukar jag brottas med frågeställningen om det är bättre att slänga in ett kasst inlägg eller vänta tills kreativiteten återfinner sig och jag kan stå för det jag lägger ut. Men genom åren har jag kommit fram till att det ändå är bättre att det händer något än att det är helt tyst.
Det fick jag även bekräftat när jag idag läste en intervju med Frida/Trendenser i samband med hennes tioårsjubileum. Fridas råd för att lyckas som bloggare är att ”jobba på, i ur och skur. Jag har sett många bloggare komma och gå under dessa tio år men tricket ligger inte bara i att slå igenom i bruset, utan att orka hålla ut när man väl fått ett genomslag”. Ja, Frida säger alltså inte att man ska lägga upp dåliga inlägg men hålla ut, och för mig är det alltså synonymt emellanåt.
Jag har kommit på mig själv att dra paralleller mellan bloggandet och löpningen. Ja, det är inte bara med bloggandet som det är svårt att hålla en jämn kvalitet för mig; med löpningen är det likadant. Just nu är jag inne i en riktig formsvacka men hur segt det än går i spåret, så har jag bestämt mig för att inte stanna. För så fort man gör det blir man omsprungen av någon pensionär och sedan kommer man aldrig igång igen. Och när man väl är hemma efter rundan slipper man känna sig som en looser och kan istället tänka att nästa gång går det bättre! Bara man fortsätter att springa.
Så här sitter jag nu och borde skriva en skarp krönika för det är ju söndagskväll. Men mitt huvud är helt tomt; jag känner mig totalt energilös och det enda jag kan tänka på är att strax börjar det senaste avsnittet av Homeland på tv.
Jag tänker fasen inte stanna upp dock, så här har ni världens tråkigaste söndagskrönika. Men jag kommer igen.
Ulrika Randel
