Jag vet ingen som avskyr att vara framför kameran mer än jag, punkt slut. Nu är det ju inte så att jag så himla ofta behöver vara framför kameran utan jag finns ju bakom kameran både i mitt jobb och privat. Ibland kan jag tycka att det är lite sorgligt att barnen inte har några bilder på mig men, men, så är det. Nu har ju Dante fått upp ett stort fotointresse så kanske han lyckas får någon bild på mig. Hur som helst, jag har ju gjort ett reportage här hemma nyligen och tidningen i fråga ville ha en porträttbild på mig och familjen med djur och allt. Jag riggade upp kameran och testplåtade fram och tillbaka tills jag var nöjd med självutlösaren, när C kom hem sprang vi alla ut till våra platser och knäppte av. Och tro´t eller ej men det gick faktiskt helt ok. Men, när jag höll på själv och testade vinkel med självutlösaren så fick jag äntligen en porträttbild som inte är jättesuperduperdålig. Jag struntar ju i kameran! Min vän och kollega, Lina Östling, har tappert testat under våren att få en porträttbild av mig men jag vill inte kolla in i kameran, jag tycker det känns corny. Och ändå känner vi varandra väl, det har liksom inte med fotografen att göra. Men nu har jag alltså, efter mycket om och men, en porträttbild som jag kan stå för och använda då det behövs.
