Plötsligt står man där igen. Utanför förskolan. Liten har blivit stor och själv ska man börja jobba.
Det är blandade känslor, på ett vis roligt, kul för Julie och utmanande för mig. Jag jobbar på förskolan, på den avdelningen Julie ska gå på. Från föräldrapenning går jag över till en lön, för att få vara med min lilla. En del suckar och säger Ajdå, men jag tycker det är galet lyxigt. Allt sitter i vilka förväntningar och vilket förhållningssätt man har! Kommer gå fint!
Så det som känns jobbigt då?
Väckarklocka. Passa tider. Inga mysiga dagar med de andra föräldralediga vännerna. Men, det dröjer inte länge förrän de också måste tillbaks till arbetet, jag har ju varit hemma i 2 år nu, jag var ju sjukskriven halva graviditeten…
Idag var vi och hälsade på en timme. Julie hade himla roligt och det är en ny fin avdelning i ett vackert äldre hus med stora fönster och väldigt högt i tak. det har fötts galet många barn i våran by så förskolan fick expandera och på denna avdelningen kommer 9 småttingar att vara. Lyxigt värre säger jag!
