Nu kommer en lång text. Lite jobbig, för mig iallafall. Den handlar om det som man inte pratar om, verkligheten, det som ingen kunde se. Hur det egentligen var bakom fina bilder hos den perfekta instagramfamiljen. Jag gick in i väggen. Nu har jag mått bra några månader och fått lite distans och känner att jag är redo att dela med mig.
Här kommer min historia…
Jag fick jobba med mitt egna företag. Väntade syskon. Bodde i ett fint hus på landet. En underbar sambo som skulle bli min man. Ni vet. Allt låter så bra. Men jag visste inte vad som skulle komma…
Jag jobbade 60% på förskolan och två dagar i veckan med min webshop. Även mail och instagram på kvällar.. som blev nätter. Jag kunde inte somna om jag visste att jag hade ett obesvarat mail. Eller hade jag fått någon fråga på instagram? Bra service är ju viktigt. Och det var så kul!
Jag var i vecka 16 då jag stod i hallen på förskolan. Försökte ta det lite lugnt då jag mådde lite dåligt.. Helt plötsligt fick jag så sjukt ont i magen, som en värk som kom att hålla i sig i två timmar. Nu tappar jag barnet tänkte jag.. Åkte hem och vilade en vecka då jag förstod att det var stressrelaterat. Inget blod och jag kunde känna henne sprattla i magen men jag blev rädd för vad som hade kunnat hända.
Sen var det på’t igen. Jobbade 50 timmars veckor, skulle underhålla både snart 2-åringen, hemmet och min privata instagram. Och allt runtomkring förstås. Middagar, lekdejter osv. Jag hade ofta lite onda sammandragningar men det fanns inte så mycket att göra åt saken, försökte vila emellanåt. I vecka 26 kom ambulansen och hämtade mig då de på förlossningen trodde att bebisen var på väg. Jag blev livrädd… De ville sjukskriva mig helt men jag kunde gå med på 75% och valde att jobba resten på mitt egna företag. Jobbade halvdagar och kvällar ibland. En kväll höll jag inte på att ta mig hem för att jag hade en sån värk som inte ville släppa.. kämpade mig till bilen och la mig på soffan när jag kom hem.. Då var jag i vecka 31. Några dagar senare skulle vi äta hos svärföräldrarna och jag fick regelbundna sammandragningar i flera timmar.. Jag la mig och sov tillslut och ringde in på förlossningen morgonen därpå för att fråga vad jag borde ha gjort, de blev vansinniga och sa att “om det inte släpper efter 30-45 min aktiv vila så ska du komma in!” Samma sak hände den kvällen. Efter 2 timmar beslöt vi oss för att åka in. Jag blev sjukskriven heltid. Men jobbade ändå. Sambon fick packa ordrar men allt på hemsidan/mail/instagram skötte jag. Jag var ju ändå stilla tänkte jag och annars hade ju hela företaget rasat, ni vet allt jag kämpat med att bygga upp.
Vi närmade oss BF. Det var torsdag och BF på måndag. Tänk att hon stannat så länge! Då kommer sonen hem med magsjuka från förskolan.. Sambon fick ta allt sa jag. Det gick bra tills han också började kräkas så jag fick ta över…
Lördag. Jag vaknade och mådde illa, stod och spydde över toan, gick inte sitta för att magen var för stor och jag nådde inte till toan. Efter flera timmars kräkande så sov jag en stund… Drack festis och nyponsoppa, var så sugen men det kom upp direkt… Kräktes varm päronfestis, bättre än galla. Kan fortfarande känna smaken i munnen…
På kvällen tyckte sambon att vi skulle försöka vakna till liv lite så vi skulle kunna sova på natten , jag satt upp i soffan men hade sån värk i kroppen. Tog en alvedon och all värk försvann, utom det i svanken.. Det enda som hjälpte var att gunga lite och då förstod jag… Hopp i säng och hoppas att det avtar.
Kl 00 natten mot söndag vaknade jag av en monstervärk. Sen vaknade jag var 10e minut. Fan också tänkte jag… Jag orkar inte… Det man längtat efter så länge kändes som det värsta som skulle kunna hända, föda barn med magsjuka… Jag grät en skvätt men vad hjälper det tänkte jag så jag började peppa istället.
Vi fick ett karantänsrum på förlossningen och konstigt nog så var det inga problem, allt gick bra och kl 11.07 var Julie född. Vi stannade en natt och hade precis bestämt oss för att stanna en natt till då barnvakten ringde och hade fått magsjuka så vi fick åka hem och ta hand om vår trotsiga 2,5 åriga son. Jag var helt död men vad skulle man göra..
Första veckorna med en liten bebis blev inte som jag tänkt, min baby blues ville inte släppa. Jag var så besviken över att inget kändes så underbart som jag trodde att det skulle kännas, vilken bluff. Varför har ingen sagt nåt?
Efter en månads helvete googlade jag förlossningsdepression men tyckte inte det stämde så värst. Svårt att ta till sig bebisen. Nej hon var ju den enda jag ville ha, alla andra kunde gott försvinna. Helst skulle jag och Julie ligga i ett eget rum, hela dagarna i all evighet.
Wilhelm kastade leksaker, hoppade på Julie och klöste mig i ansiktet och jag skrek allt vad jag kunde, jag svor och grät. Jag minns en dag när svärmor kom mitt i ett sånt kaos, hon tog barnen med sig några timmar tack och lov och jag bara grät. Jag tålde inte pojken. Låter jävligt hemskt, jag vet.
Efter ett par månader var jag på BVC och hon undrade hur jag mådde. Sådär sa jag väl. Sen fick jag fylla i en självskattningsskala och sköterskan såg bekymrad ut. “Du har skyhöga poäng”. Hoppsan. Jag fick en läkartid och remiss till psykolog. Psykologen tyckte jag var egoistisk som hade kvar företaget då jag hade dåligt samvete över Julie som fick för lite kvalitetstid med mig, som om Nummertio var problemet. Han sa att jag redan missat flera månader av hennes liv, så egoistiskt av dig att fortsätta med företaget. Jag kände mig väldigt kränkt och gick inte tillbaka. Sjukskrivningen tog slut och sambon som varit föräldraledig i mitt ställe var tvungen att gå tillbaka till arbetet.
Jag drömde att jag blev mördad, drunknade eller blev släpad genom sovrummet av spöken. I alla drömmar var någon annan med, bredvid, men ingen såg. Jag skrek så högt jag kunde men ingen hörde, det var som att jag var instängd i min egna kropp, jag skrek men det kom inget ljud… Jag gnisslade tänder på nätterna så de gick sönder och jag blev tillslut rädd för att sova. Försökte hålla mig vaken istället och om jag vaknade efter en dröm vågade jag inte somna om. Käkarna krampade precis som förlossningsvärkar, jag kände hur de startade och bara blev värre, som att jag var vid medvetandet fast jag sov. Jag drömde att jag stoppade in händerna i munnen för att minska trycket och blodet rann, jag vaknade tillslut i panik och vågade inte somna om… Jag skrek och slog och sparkade i drömmen som om jag vore vaken, för att Erik kanske skulle märka att jag hade en mardröm och väcka mig. Jag visste att det var en dröm men som jag inte kunde hoppa ur samtidigt som det var så verkligt. Som en skräckfilm. Varje natt. Jag kunde ofta drömma också att människor pratade över huvudet på mig, släpade omkring på mig och jag var stum, kunde inte röra mig eller prata. Bara tänka. Helt instängd i min kropp och ingen kunde höra mig.
Jag kunde inte koncentrera mig, kunde inte se på TV. Jag orkade inte duscha, tappade matlusten och gick ner mammakilona plus 8 kilo till.. Jag tappade orden när jag skulle prata, jag ville säga något men fick inte fram ett ord… Ibland slutade det med att ja bara skrek eller grät… En dag var dock tårarna slut. Jag blev helt apatisk. Orkade inte prata. Låtsades le inför barnen, gjorde mitt bästa men ingenting hade någon mening längre. Funderade på om det inte vore lättast att bara försvinna. Dö. För jag vågade inte prata med någon, skulle soc ta barnen eller skulle folk tro att jag var ett psykfall?
Jag träffade en läkare igen efter ännu en träff med BVC och blev sjukskriven igen. Det lättade men räckte inte. När sjukskrivningen var slut så började allt om igen… Då dök tankarna upp igen. Jag ville dö. Hade jag inte haft Julie i bilen hade jag nog vikt av vägen flera gånger. Hon har varit min räddning, både i bilen och anledningen till att jag ändå fortsatt. Wilhelm och Erik skulle klara sig men lilla Julie behövde sin mamma. Jag hade redan så dåligt samvete över den stackaren att jag hade inte hjärta att lämna henne moderlös.
Helt jävla sjukt att det är jag som varit med om detta. Känns som en skräckfilm när man tänker tillbaka.
Jag kände mig inte klar med butiken så med stöd från sambon sålde vi ut all inredning och satsade på barnrumsprylar som gick att skicka med post, jag kunde ha kvar företaget men slapp pressen med att packa ordrar, sa upp lagerlokalen och flyttade hem allt till vår källare. Jag hatade Nummertio samtidigt men det skulle ta ännu mer kraft att lägga ner än att bara låta det vara. Så jag var inte aktiv på instagram från det kontot på länge, brydde mig inte. Orkade ändå inte packa ordrarna så jag var glad att det var lugnt. Jo sen skulle vi ju gifta oss också. Planera det perfekta bröllopet mitt i alla ångestattacker…Hur fan tänkte jag. Jo, allt som är kul går ju bra, man får bara pressa sig själv lite till och det är jag ju jättebra på! Enda tills man pressat sig själv in i väggen… Och då är det inte så lätt att ta sig lös..
Jag blev iallafall sjukskriven en gång till men ville inte förlänga den utan föreslog istället utökad tid för Wilhelm på förskolan för jag hade inga problem att underhålla Julie som var så liten, men med två blev det för mycket. Speciellt när han var så utåtagerande. Antidepressiva mediciner. Äter de fortfarande. Inte för att jag tror att jag behöver utan för att jag är så jävla rädd att det ska bli sådär igen. Jag törs inte sluta än… Jag tog bort allt som inte var livsviktigt i våran vardag. Städade mindre, umgicks knappt med vänner, försökte ta hand om mig själv och klä mig lite finare. Duscha. Sova. Skaffade en bettskena för att det skulle gå. Tillslut så vände det. Jag trodde flera gånger att det var bra men bara efter några dagar stod jag där i tårar igen.. Men nu… Nu tror jag att jag törs säga att det är bättre.
Jag har lärt mig en viktig sak, familjen är viktigast. Nummerio kommer att stängas och jag är så nöjd med det jag faktiskt åstadkommit och hur långt det kanske gått om det inte vore för den här jäkla väggen. Jag är nöjd och det känns bra att få avsluta företaget. Relationen med Julie är fantastisk. Vi står varandra väldigt nära och jag är glad för varje dag vi spenderar tillsammans, de känns lixom som en bonus då jag lika gärna hade kunnat vara i himlen. Wilhelm är en helt underbar kille som jag är så himla stolt över, han är omtänksam, ödmjuk och klok. Erik är en helt fantastisk man och pappa, han har ställt upp för mig och barnen så som jag önskar att alla män gjorde för sin familj. Hade det inte varit för honom hade jag nog inte heller orkat stanna och fortsätta kämpa.
Jag har inte samma energi som förrut, om jag hade 100% innan så skulle jag nog säga 75% just nu. Jag orkar inte allt. Mycket känns större än vad det är och blir överväldigande, även om det är en fjuttig grej för andra så kan det vara så stort för mig. Jag kan få panik över att bjuda hem på middag eller betala en räkning jag glömt, ja minnet är inte på topp, hälften susar bara förbi mig. Glasögon har jag fått också, för synen blev riktigt dålig när jag mådde skit, tydligen har stress den effekten också. Sabbat mina ögon. Jag har fortfarande slut på tårar och stänger in mig och blir apatisk istället för att prata eller gråta när det känns motigt men tillslut förstår jag att jag måste berätta för min man att jag mår dåligt och då kommer han som en räddande ängel och tar över. Lagar middag, handlar, tvättar, styr upp allting som jag annars gör. Och då lättar det.
Jag har varit i kontakt med flera unga mammor som berättat hur de faktiskt mår – skit. Många verkar kämpa. Jag kände att det kanske gör någon nytta att berätta om detta, DET BLIR BÄTTRE. Men för guds skull, ge inte upp! För din skull. Och barnens. Men det kan ta tid…
Jag känner mig lite naken just nu, alla tankar jag haft för mig själv så länge, sånt jag skämts för och nu vet ni allt.
Detta inlägg har 20 kommentarer
Jag känner så otroligt med dig. Jag har själv varit där. Slutade med att jag blev sjukskriven, ville inte leva. Nu är det bättre, nästan helt bra. Men det tog tid.
Massor av kramar.
/Åse
Åh jag bara ryser när jag läser. Känner igen mycket, och det är helt sjukt att man kan känna sig så ensam i allt det här när det verkar vara så pass vanligt ändå. All styrka till dig!! ♥
Men älskade vän! <3 Blev tagen av det du ha skrivit.
Bra att det blir bättre! ? Många kramar till dej å din familj.
/Jeanette
Du är så otroligt stark som berättar detta! Jag hade en depression för några år sen. Men hade dödsångest. Var så rädd för att dö och lämna min son. Att jag skulle missa hans uppväxt. Tankarna gick över styr. Mådde illa och tänkte “är det lönt att leva när vi ändå ska dö”. Vissa dagar orkade jag knappt gå ur sängen. Men gjorde det för min son. Allt var som ett mörkt hål och en dimma. Idag förstår jag inte vad jag fick allt ifrån! Det är olika ting som skapar vår psykiska ohälsa, det sköna är att vi inte är ensamma! Tack för du delade med dig av dina tankar!
Hej!
Så modigt och så viktigt att våga prata om detta.Känner igen mig i mycket som du skriver.Har själv varit där…tappat allt!!!Livsgnistan bara försvann en dag.Trots tre barn och en man.Men med hjälp så kom jag tillbaka och har även ytterligare ett till barn.Jag har gjort en resa där jag aldrig vill hamna igen men samtidigt har jag lärt mig så mycket om mig själv och vad min kropp orkar med.Idag stoppar jag i tid.All lycka till! Du är en kämpe!
Stor kram
Älskade vän!
Du är modig och stark som berättar! Det finns absolut inget att skämmas för och vem somhelst hade brakat ihop om de varit i din sits! Vi är inga Stålkvinnor och ska heller inte eftersträva det! Att förverkliga oss själva samtidigt som vi har familj är på snudd omöjligt! Samhället har förändrats och Allt ska vi trycka in på minimal tid och ändå bara le och vara vackra, fantastiska mammor och göra karriär-Samtidigt!
Du vet att även jag har Utmattning, tyvärr sprider det sig som en löpeld genom befolkningen- Något är fel-Vi måste Stoppa denna jakt på lycka som tar livet av oss!
Du har gjort alldeles tillräckligt och mer därtill.Jag tycker att du är så klok som nu lägger NummerTio på hyllan och tar hand om DIG själv och familjen♡
Du har gjort och gör det oerhört bra och nu är du värd Lugn & ro för att sakta komma tillbaka.
Kram din vän Angelica
Oj så modigt att du vågar berätta. Betyder mycket, inspireras mycket av dig och dina bilder. Kram
Så starkt av dig att berätta, och så viktigt! Att, som du säger, visa att Instagram och andra sidor som visar upp allt det vackra, det perfekta, det lugna och harmoniska – det är inte hela sanningen. Vi vet det innerst inne, att det inte är hela sanningen, men på något sätt så inbillar vi oss ändå någonstans att allt det där vackra vi ser, det fixar andra människor att ha runtomkring sig jämt, det är bara vi själva som är misslyckade och inte alltid har det städat, inte alltid orkar vara kreativa eller leka eller ens lyssna på barnen, därför att livet kommer emellan. Därför att vi inte är mer än människor, även om vi skulle vilja vara superhjältar … och för att vi konstant blir matade med information och tyckande om hur den perfekta föräldern skall vara, hur den perfekta människan skall vara … Vi visar sanningar i våra sociala media flöden, men inte hela sanningen. Vi postar de gulliga kommentarerna barnen gör, bilder på dem eller oss då vi är glada och vackra, vi talar om när vi trivs och när vi älskar varandra … men vem postar att man skrikit på barnet fastän man vet att man inte borde, helt enkelt för att man har en dålig dag och hen trotsade en gång för mycket? Vem postar bilder på skiten i hörnen och på de döda växterna som man glömt vattna, eller på maten som visst kokade fast i kastrullen eftersom man gjorde eller tänkte på något annat …
Jag förstår att det är jobbigt att dela med sig så fullkomligt av något så jobbigt, något så personligt och något som får dig att känna dig så svag … men du är stark! Och du “kom undan med en varning” och du kommer förmodligen att uppskatta det lilla mer än vad du gjorde förut. Man kunde bara önska att vi i större skala kunde hitta tillbaka dit, företrädsevis utan att behöva kollapsa först.
Stor bamsekram!
Vilken styrka att orka dela med dig av detta! Viktiga ord för många som tror att de är alldeles ensamma. En stor eloge!
Så starkt av dig att dela med dig av detta. Har själv också varit där men det var innan jag fick barn. Det är verkligen ingen lek och jag är så glad att du skrivit om det för det är vanligare än vad man tror. Väldigt stark berättelse och jag håller alla tummar för att det bara ska kännas bättre och bättre för dig. Även om det går upp och ner nu för mig efter 6,5 år. Men man lär sig att fånga känslan innan det är för sent.. och hur man ska hantera känslorna när de väl kommer. Ta hand om dig och hoppas att du kan känna riktig lycka snart igen! Stor kram Linnea
Såå modigt av dig att skriva detta! Skönt att läsa att dumpar bättre. Stor kram!
Världens största kram till dig!
Starkt att DU delar med dig! Viktiga ord för många!
Jag som lidit av graviditetsdepression kände igen mig så i din text. Den del av texten som du skriver om känslan i bilen, den känslan infann sig hos mig varje dag under min graviditet. Som tur var hade jag F redan då, TACK GODE GUD! Hon räddade mitt liv! <3 Tack för att jag får känna att jag inte är den enda ?
Tack för att du delar med dig av din historia, ack så viktig! ?? Sänder en jättekram och hoppas på att du fortsätter i den riktningen du är på väg i nu. ?
Verkligen tung läsning, du är stark och bra som tagit dig igenom det. Det berörde mig verkligen, kanske för att jag själv har känt en del liknande signaler senaste året, men ignorerat dem fram tills nyligen! Kramar!
Så starkt av dig att berätta! Det är nästan läskigt hur mkt jag känner igen mig.. Nästan i varje ord. Jag hade hyperemesis hela graviditeten, vår son föddes med gastroschisis och jag är svårt kronisk sjuk. Jag hade länge pressat mig själv alldeles för mkt. Så bara några veckor efter vi kommit hem efter ca två månader på sjukhus med vårt svårt sjuka barn, så blev jag sjukskriven; utmattningssyndrom, utbränd, panikångest varje dag..
Jag tappade alls gravidkilorna på två veckor och ungefär efter ett halvår så tappade jag 15 kg till på två veckor. Jag är långt ifrån bra. Men har lärt mig att lyssna på kroppen och har hjälp och stöd av nära och kära. Sambon är fantastisk och har fått vara hemma mkt.
Ibland känns det som jag aldrig kommer bli bättre, men så kommer det dagar eller stunder som saker och ting faktiskt känns väldigt bra.
Vad modig du är som delar med dig av vad som låter som en helt fruktansvärd tid för dig! Det är verkligen berörande!
Och av utmattning kan man får brist på serotonin och få depressionssymptom. Panikångest är också vanligt då kroppen “går på” adrenalin istället för kortisol, man vid hög stress lätt tippar över i panik plus att man sett att frontal-loberna i hjärnan har mindre aktivitet vid UMS. De dämpar och reglerar i vanliga fall ångest, från ångestcentrum djupare in i hjärnan. Å vilket tråkigt bemötande av psykologen: Låter som att du inte alls fått rätt bedömning och stöd i din situation, snarare tvärtom. Man gör inte alltid allt rätt som psykolog heller, men att kalla en person egoistisk är ju fruktansvärt fel och o-proffesionellt.
Kan tänka mig att det inte så lättvindigt att bara stänga ned sitt företag å sin inkomst för att man fött barn. Man kanske har arbetat med att bygga upp det under en längre tid. Det är troligen så att en man hade fått höra samma sak…. Att du vågar dela bidrar till avstigmatisering. 30 procent upplever en depression någon gång i livet och både förslossningdep. å utmattning är vanligt. Å förlossningspsykos kan leda till skrämmande upplevelser (säger inte att du hade det men man kan få det efter förlossning och i samband med djup depression). Det är bra att vården följer upp efter men borde inte alla gravida få information innan? Så kanske det inte skulle kännas skamfullt om man inte mår bra när man fött barn (vilket inte är så konstigt med tanke på hormon-kaos). Just eftersom det finns en förväntan om himlastormande lycka blir det en sån kontrast om man inte har det bra, och det tas kanske ofta inte emot så väl av omvärlden.
Stor Kram iaf!
Jag skriver om min utmattning här om du vill läsa ?
http://nouw.com/mindofmarion/hur-kanns-det-att-ga-in-i-vaggen-mina-sy-32631897
Alltså, vilken kvinna du är❤️ Tack för att du delar med dig! Du är inte ensam! Känner igen mig i mycket! Kram
Tack snälla du! Jag tror att många känner igen sig, tyvärr! Ta hand om dig!! ❤️