Det är bland det svåraste som finns egentligen, det där med att fota barn. Små barn. De är ju aldrig stilla. Nu äntligen håller Julie på att kunna ta lite instruktioner och diverse mutor men oftast kommer det någon grimas, en tunga eller bara hopp och studs, hon är ju i den trevliga 3-årsperioden också. Ni vet… “Lyssna inte på mamma!”
Jag tycker mest om att fota barnen som de är, inte stå på rad och titta in i kameran utan medans de själva iallafall tror att de leker.
“Åh, ser du väggen Julie! Känn på den, den är så kall!” (Vad vet jag, kanske är den kall)
“Men! Ser du! Kolla där borta, vad är det för något?” (Nähä det var visst inget haha)
Ibland behövs det mutor för att prova den nya klänningen (denna är från Mini with friends), ibland måste man överraska med något eller på något sätt locka dem till platsen man vill fota och ibland är det helt enkelt inte tajming och då känner jag att man får respektera barnen.
Mitt mål denna sommar var iallafall att fota barnen mer, inte med mobilen i all hast på djurparken då, utan fina bilder som kan sitta på väggen! Jag är så glad att jag gjorde det, måste se till att framkalla lite nu bara!
Detta inlägg har en kommentar
Så bra inlägg! Precis så får man göra när man fotar sina små. Och så mycket på deras villkor som möjligt 🙂