‘Ta vara på tiden när barnen är små, den går över så fort‘- En mening man fått höra från att man kom ut med nyheten om att man väntade en liten, och som har påpekats inte bara en och två gånger sedan dess. Jag minns så bra när Nelia var nyfödd, hur jag tillbringade största delen av dagen med att bara dra in hennes doft, känna på hennes mjuka hud och lyssna på de små andetagen. Jag fick fast mig själv med att bara sitta och titta på det lilla underverket, och trots det kunde jag aldrig stirra mig mätt på henne. Om en vecka fyller den bebisen 2 år. Hur kan det redan gått två år sedan hon kom till oss? Jag har ju febrilt försökt ta vara på varje minut i hopp om att det kanske skulle stanna tiden, iallafall litegrann, men tiden är som sanden som rinner mellan fingrarna..
På bild en väldigt nyvaken trollunge påväg till dagis tidigare idag!
Varje stadie i hennes liv har i och för sig haft sin charm. Jag har under två års tid fått följa utvecklingen den här lilla damen gjort. Från att ha varit en liten bebis till att bli sin egna, unika individ. Med en stark vilja och en envishet som till och med sätter hennes far och mig på andra plats när det väl kommer till kritan. Men, som ändå är noga med att visa sin uppskattning till de hon bryr sig om och som gärna delar ut både kramar, slängkyssar och till och med pussar om man har tur.
Och förra veckan började vårt lilla troll dagis! Ett steg som kändes lite tyngre än många andra vi gjort under de här två åren, men som hon behövde och vi är så nöjda över det valet. Tre dagar i veckan åker hon iväg med sin pappa som jobbar precis intill dagiset, och det har gått så bra vilket givetvis har gjort den här förändringen i vår vardag betydligt mera överkomlig. Hon trivs väldigt bra och det är absolut huvudsaken, men nog tar det lite i mammahjärtat när man skickar iväg henne på morgonen bärandes på sin inte så lilla ryggsäck och hårt hållandes i pappas trygga hand.
Och så står jag på trappan och vinkar hejdå, med en klump i magen och glans i ögonen. Men så vänder hon sig om och stillar det där evigt dåliga samvetet man så lätt drabbas av som förälder tack vare leendet hon ger mig som nästan går från öra till öra. Det är då det så tydligt kommer över en att tiden kommer att gå framåt oavsett om man är redo eller ej. Vardagen kommer att rulla på och det enda man egentligen kan hoppas på som förälder är att den nyfikna blicken och det glada leendet fortsätter att följa med barnet genom livets gång. Kram!
