Jag tycker att ni ska gå in och läsa det här inlägget som Louise skrivit. Det är en text skriven av en av de modigaste, starkaste och mest insiktsfulla personer jag någonsin träffat. En text om att förlora något som varit en kärt i tjugo, långa veckor och som man planerat att leva resten av sitt liv med. Att viga resten av sitt liv åt. En text om sorg och om att kunan gå vidare när det som inte får hända faktiskt händer.
Gå in och läs nu. Bara gör det. Och ta hand om er där ute.
Detta inlägg har 3 kommentarer
Läste i eftermiddags, på en buss från Lidingö, med tårarna rinnande nerför kinderna. Så oerhört starkt och berörande. Krama L en extra gång nästa gång ni ses, please.
Så sorgligt men rörande och viktigt. Krama henne från mig.
Jag har läst och önskar som alla andra att det fanns nåt man kunde göra. Du får krama henne i mitt/vårt ställe! Jag vet av egen erfarenhet hur ont det kan göra. Och det är som du skriver, livet tuffar på och med ett ärr i hjärtat lever man ändå vidare på nåt sätt och en vacker dag känns det lite lättare.
Kram!