Jag är nyss hemkommen från Malmö där jag varit i några dagar för att ta farväl av en person som betytt mycket för mig. Och jag tänker att jag vill berätta om det för att jag har svårt att gå vidare annars.
För jag tänker att det känns det så konstigt att magnolian blommar som vackrast här på Kungsholmen just nu, att barnen leker på lekplatsen precis som vanligt och att bussarna kör förbi utanför mitt fönster varje kvart. Som om ingenting hänt.
Men jag vet ju att det är så det är. Att andras värld inte stannar upp bara för att min gör det.
Men jag tror och hoppas att hon är på bättre plats nu.
På en plats där magnolian alltid blommar och där mjuka röster, varma skratt och vänliga blickar alltid finns nära till hands. Och där ingenting gör ont.
Jag kommer sakna dig mormor.
