Helgen som var gick i ett lugnt tempo. Och ett något trevande sådant. Efter att ha nåtts av de fruktansvärda nyheterna av vad som hände i Paris i fredags kväll kändes det svårt att hitta energin och livsglädjen tyckte jag.
Känner inte att jag har så mycket att säga. Alla andra har redan sagt allt som finns att säga. Men just nu håller jag orden som Mokkasin-Sofia delar med sig av lite högre.
Jag kommer alltid ha Paris och de som bor där nära mitt hjärta. Och jag kommer alltid minnas Paris som staden vi åkte till när Chaplin låg i magen – 5 månader gammal. Och sen exakt två år senare när han satt i mitt knä och smakade på mjölkskum från mitt kaffe.
Och jag kommer att återvända dit många, många gånger. För jag vägrar också låta någon ta Paris i från mig.
