En lång resa till körkortet
Detta var den tredje sommaren jag hade körkort. Ni som följer mig vet att jag kämpade hårt med att ta det där körkortet och att det var en lång resa minst sagt. Att ta körkort som vuxen med barn och heltidsjobb – under en pandemi – visade sig vara en större utmaning än jag någonsin kunnat ana. Men nu har det alltså gått tre år där jag haft mycket stor användning för det där körkortet.
Livet blev rikare med möjligheten att köra bil
Jag hade absolut förstått att körkort skulle innebära frihet och möjligheter jag inte tidigare haft. Men att livet skulle bli SÅ mycket rikare och enklare med körkort hade jag absolut inte förstått. Sen kan man ju absolut diskutera bristerna, som uppenbarligen finns när det kommer till infrastruktur, kollektivtrafik osv, när innehavandet av ett körkort är en SÅ pass viktig del av vårt samhälle. Men det är en annan diskussion.
Sedan jag tog körkort har vi haft möjlighet att göra spontana utflykter på helgerna.
Som här när vi var på Drottningholm, på min födelsedag, förra året.
Eller när vi hyrde bil och åkte till Hälsingland för några härliga sommardagar i vänners sommarställe.
Eller som när vi, första sommaren jag tog körkortet, bilade ner till Skåne och lånade det här gulliga huset i Höllviken av min morbror. Bara ett stenkast från stranden och de här gulliga badhytterna.
För att, några dagar senare, ta tåget över till Köpenhamn.
Tanken slog mig att jag kanske skulle ta bilen över bron men där gick tydligen min gräns för vad jag orkade rent psykologiskt. Köra bil i Köpenhamn kändes FÖR jobbigt helt enkelt haha. Vi får testa igen om 3 år och se hur jag känner då…
Eller när vi hyrde Tibble Gamla skola, utanför Enköping, av Matilda på Ateljé Lupp några dagar förrförra sommaren.
Värmande kommentarer och mail på mitt inlägg
Anledningen till att skrev mitt inlägg om körkortet, var helt ärligt för att spara in på terapitimmar. Istället för att älta detta som hänt och som påverkade mig väldigt mycket med en psykolog, skrev jag ner det på bloggen och fick det ur systemet. Det var så otroligt skönt. Son ett avslut på en väldigt jobbig tid där detta upptagit extremt mycket energi (och pengar). Men en sak jag inte räknat med var den otroliga respons jag fick!
Efter att jag publicerat inlägget har jag fått säkert 20 mail och massvis med kommentarer och DM från personer som känner igen sig. Personer som valde att ta körkort lite senare i livet och som också upplevde massvis med brister i systemet och orättvis (och ibland obehaglig och oprofessionell) behandling från såväl körskollärare som personal på Trafikverket. Något som både stärkt mig och gjort mig, om möjligt, ännu mer irriterad på hela projektet “Ta körkort”.
Jag vill verkligen säga tusen tack till er som delat med er! Tillsammans är vi starka och kan ta hjälp av varandra. Ensam är aldrig starkast.
Ge inte upp
Precis på samma sätt som jag avslutade mitt förra inlägg om körkortet vill jag nu avsluta detta:
Om någon enda person läst ändå hit så TACK. Tack för din tid. Hoppas jag kunnat ge dig lite perspektiv på detta med att ta körkort. Som vuxen eller som ung. Det enda som gäller är “Ge inte upp”. Hur hemska dessa ord än är och hur mycket de än tynger ner dig. Ta en sak i taget. En lektion i taget, ett prov i taget. Du kommer dit. Jag lovar. För en sak är säker. Klarade jag det så klarar du det. LYCKA TILL!❤️
Vad är DINA erfarenheter av att ta eller inte ta körkort? Dela gärna med dig i kommentarerna!
