Ni kan aldrig gissa vad han ska heta!

Hör upp, min bloggtystnad är över! Anledningen stavas b e b i s. Vår lille plutt blir tre veckor imorgon, känns som en evighet och alldeles nyss. Tre veckor av sömnbrist, blöjbyten och amning. Och ändlöst mycket kärlek. Jag som trodde att det skulle bli svårt att känna så starkt för nummer två med en gång. Ack så fel jag hade. Sekunden jag såg hans lilla ansikte så kändes det precis som med C; jag kan dö för dig.

Och så var det här med hans namn. Det här får bli en form av öppet brev till båda mina söner. För jag vill redan nu be om ursäkt för att vi valt de namn vi valt till er, om ni nu växer upp och bli totala motståndare till den här familjen. Varken jag eller er pappa är särskilt för eller emot (men handen på hjärtat, vem gillar inte att frossa i skvaller om dem? Kan vara värt de där ynka kronorna i skatt per medborgare och år). Att vi skulle lyckas pricka in ett namn ytterligare var, helt ärligt, bara slumpen. Vi har gått på känsla. Vi har testat olika namn på er och utvärderat. Vad som passar ihop och så vidare.

Vad ser du ut att heta lille vän?

Sen kan vi ju inte sticka under stol med att ni är våra små prinsar. Det kommer ni alltid vara. Och vi tycker såklart att de namn vi valt är de finaste namnen. För att det är era namn.

Så gott folk, säg hej till vår lille Alexander.