Ett inlägg helt utan spår av inredning och perfekta hörn

Jag vill be er om en sak innan ni läser det här inlägget. Vänligt men bestämt vill jag be er att fundera över hur ni reagerar på det jag skriver. Det kan vara i form av känsla eller tanke eller både och. Lägg märke till din reaktion och istället för att vända blicken och reaktionen mot mig, vänd den inåt för er själva. Gör en mental not, eller varför inte på ett papper, över din reaktion. Fundera över vad du kan göra med denna iakttagelse. Kan du på något sätt göra något konstruktivt  som får dig att känna dig mer tillfreds, eller annan önskvärd känsla?

Detta inlägg skapade anstormning till bloggen i början av juli. Och förra veckan publicerade jag detta på Instagram. Samma reaktion. Ni, mina läsare och följare, ger mig så mycket kärlek och pepp att jag inte vet hur jag ska tacka er. Ni anar inte hur mycket det betyder. Det här att frilansa, att jag vågade ta det steget, är så galet stort för mig. Och det är mycket tack vare er som jag vågar.

Så här kommer ett tafatt, men hjärtligt genuint försök till tack. Genom att dela med mig av min personliga resa, kan jag kanske få just dig att upptäcka något hos dig själv som får dig att våga, testa, göra, drömma. Vad det än må vara du vill göra, det är bara du som vet.

I samma veva som jag började vänja mig vid tanken att börja jobba igen i våras, efter ett års föräldraledigarbetande, hörde min vän Maria Wiig av sig med ett mail. Hon hade gjort slag i saken av sin stora dröm; att utmana och coacha kvinnor i deras personliga utveckling, i form av en 6-veckors onlinekurs. Och hon ville att jag skulle testa hennes kurs. Min spontana reaktion var såklart att ja, klart jag vill testa. Hur svårt kan det vara?

Ni anar inte hur tufft det är utveckla sig själv. Att gå på djupet med tankar, känslor och sådant man sopat under mattan i en evighet. Att vara helt ärlig med sig själv, utan prestige och förväntningar. Men när man grottat klart, kartlagt och benat ut, det är då man har verktygen att skapa lite mer av det liv man vill leva. Kanske inte direkt eller fullt ut, men att börja ta små steg mot sina mål, vad det än må vara.

Låt mig komma till kärnan av detta inlägg. I våras var jag alltså föräldraledigarbetande för andra gången. Överlycklig över mina två små mazariner till barn, men rätt less på tillvaron. Helt enkelt för att jag inte trivs med hemma-livet dag ut och dag in. Missförstå mig rätt, jag älskar mina barn över allt annat, jag skulle allra helst bara spendera mina dagar med dem och deras pappa, jag är så makalöst tacksam över att vi är friska (vad vi vet), att vi har ett hem vi älskar, att vi har jobb. Allt det där grundläggande på plats. Och då menar jag även allt grundläggande som hör livet till. Den delen av livet som inte är så härligt och inspirerande som det jag delar med mig här på bloggen. Tjafs, gnabb, bråk, sjukdomar, precis allt. Men ingen annan människa kan klandra dig för dina känslor. Och jag kände så intensivt att jag måste ge mig och mina drömmar en chans. Tidigare i livet har mina val grundat sig så mycket i andras förväntningar på mig. Mitt liv hände bara inte, jag skapade det är ett citat av och från Marias kursmaterial. Det träffade mig så obarmhärtigt rakt i hjärtat.

Genom hela kursen var igenkänningen i Marias vägledande texter nästan skrämmande träffsäkra och försatte oss i gruppen i tillstånd där vi verkligen kunde utmanas, där man gick tillbaka till barndomen, arbetade med att förebygga hinder och vår inre självsabotör, fokuserade på kreativa övningar som dröm- och idékartor. I gruppen av kvinnor som gick kursen var vi alla där av olika anledningar, med olika stora drömmar men med den gemensamma nämnaren att vi längtade efter förändring på något plan i livet.

Några saker som blev tydligt för mig under kursen var att jag är nostalgisk i min person, jag är en praktiskt lagd drömmare som gillar struktur, och jag känner, extremt mycket och starkt. Jag vill så förtvivlat gärna att människor omkring mig, de jag älskar och tycker om, ska må bra. Jag har alltid älskat att skapa miljöer. Mysiga, drömska miljöer där människor trivs. Oavsett om det är rent rumsligt, i text eller i bild. För mig har inredning ett helt annat djup än bara att det ska vara en vacker bild på Instagram. Och det är alltså detta som är grunden i mitt företag. Jag är en sann kreatör, med inredning som bas.

Eftersom jag är en trygghetsnarkoman av rang så har jag inte tagit steget till frilans utan hängslen och livrem. Nej, mitt småländska arv ligger djupt rotat i mig. Jag har tagit tjänstledigt i nio månader. Jag har sparat pengar på ett konto under en längre tid, från mindre uppdrag och jobb som jag har gjort de senaste åren, alltför att känna mig tillräckligt trygg att våga. Jag förstår att inte alla kan gå runt och leva sina yttersta drömmar fullt ut, precis hela tiden. Men det viktiga är att se det man har. Och har man inte det man vill ha så är det ens egna förbannade ansvar att ta sig ur, ut, in, jag vad det än må vara man måste åt för att få till en förändring.

Återgå nu till min inledande uppmaning. Vilka känslor och tankar väckte de här inlägget hos dig? Ta som vana att tänka på hur du reagerar på saker någon säger eller gör, saker du läser eller ser. Analysera din känsla. Varför känner du som du gör? Istället för att lägga energi på att analysera andra, analysera dig själv och ta chansen att utveckla dig själv. För jag kan lova att i slutändan är det just det som du, och människor omkring dig, mår bäst av.

Den tredje september startar Marias kurs för hösten och känner du det minsta lilla att det något för dig, tveka inte på att anmäla dig. Jag går i god för att du inte kommer ångra dig.