Det finns så många märken
av mina händer små.
På fönster, speglar, möbler,
Ja allt du tänker på.
Men stopp ett tag och tänk
att tiden rinner fort,
och alla märken snart är borta,
som jag en gång har gjort.
Jag ger dig här ett avtryck
som minne utav mig,
att titta på när jag är stor
Och inte bor hos dig
Jag vill inte spä på det dåliga samvete man stångas med när barnen är små. Med denna dikt-som-slungas-rakt-in-mellan-navel-och-halsgrop vill jag bara stilla påminna om vikten att stanna upp ibland. Kanske kan du använda texten som en måttstock när du famlar bland prioriteringar i vardagen? Vad är viktigast precis just nu; att leka med mina barn eller städa inför kalaset i helgen? Visst blir det beslutet plötsligt rätt enkelt?
P.s. Någon som vet vem som författat dessa rader? Jag fick den på ett kort som vår lille Carl-Philip gjorde på sin förskola när han var ett år.
