Ett barn mer eller mindre

Ibland tappar jag bort mig i arbete. September försvann. Likaså första dagarna i oktober. Och vad hände? På ett kick blev det november. Det som blir lidande är det här, bloggen.

Jag älskar mitt så kallade jobb något så gränslöst. Jag säger så kallade för att det inte på något sätt känns som ett jobb. Jag skriver, fotar och stylar. Thats pretty it. Jag får omge mig med galet kreativa människor som älskar sina jobb precis lika mycket som jag gör. Människor som jag sett upp till är plötsligt mina kollegor. Nyp mig i armen och kalla mig Greger.

Tänk om Emma 10 år vetat. Hon som klippte, klistrade och skrev egna böcker och tidningar. Hon som skickade in anonyma artiklar och notiser till Aftonbladet och Expressen, (det måste varit en öppen spalt av något slag), och de publicerades! Men jag sa aldrig till någon. Jag sa heller aldrig att jag fick en novell publicerad, att jag vann uppsatstävlingar eller att min lärare på högskolan tyckte att jag skulle sälja ett reportage om min bror ”till vilken tidning som helst”. Nu gjorde jag inte det. Men ändå. Skryt, skryt, skryt.

Men, det fina i pipsvängen är att just i detta nu är jag mitt uppe i en bokproduktion. En egen. Återigen, nyp mig i armen och kalla mig något helt galet namn. En bok som jag och Maria Wiig (utan Marias ut-i-fingerspets-projektledaregenskaper hade vi aldrig kommit i mål) ger ut tillsammans. Snart, mycket snart, kommer ni bli varse.

Till dess vill jag låta ljuset falla mjukt på ett gäng böcker som har fått min uppmärksamhet den senaste tiden.

Hidden Places – handbok för vuxna till barnens magiska värld av mina idoler Sofia Vusir Jansson,  aka Sofia Mokkasin, och Nathalie Myrberg, aka Babes in Boyland. Boken är exakt sådär magisk som titeln gör gällande. Jag och vår femåring har tittat i den som godnattbok de senaste veckorna. Han är precis lika fascinerad av den som jag är.

Man smäller stilla av, av alla vackra bilder i boken. Och jag som aldrig varit särskilt pysslig på det där sättet att resultatet blir något man vill hänga högst i julgranen. Till och med jag känner självförtroende att testa, för beskrivningarna är så b r a! Hoppas ni sitter hårt på era rumpor nu, för nästa bild (-lån från Sofia) kan få vem som helst med lite pysslighetsgen att trilla av minsta lilla stol.

Låt oss ta en titt på de andra böckerna som ligger högst i högarna här hemma.

Som den här genomkloka av Sporrong, Min peppbok. Den har vi haft här hemma ett tag nu och snart är den fylld från pärm till pärm med klokheter signerade vår femåring. Innan läggdags varje kväll tar vi fram den och fyller i en eller två sidor ihop med Carl-Philip. Han älskar det, och frågar efter sin ”skrivbok”.

Tillåt oss ta en konstpaus och kolla in den här magnifika vasen med evighetsblommor från @artandflora som jag fick med från eventet med Boråstapeter för några veckor sedan. Eventet, lanseringen av Graceful Stories, som min fina vän Jenny skrev så på pricken bra om.

Och så var det den här som har en alldeles särskild plats i hjärtat, Ett barn mer eller mindre, det spelar väl ingen roll? En alldeles sällsamt vacker barnbok skriven av min före detta kollega Johanna Olsson. Johanna, som vikarierade för mig när jag var föräldraledig med Alexander. Så vi fick liksom aldrig jobba så mycket tillsammans som jag hade önskat. En sån där suverän människa som man bara vill vara med och lära sig av. Så där klok att man vill skriva ned allt hon säger. Så där alldeles självklart att hon skriver barnboken som får mina barn att lyssna på riktigt. Knäpptysta och storögda, lyssnandes.

Och för att avsluta på en sidenote: Gör skillnad! Från klimatångest till handlingskraft. Som jag sa, jag har ynnesten att få omge mig med löjligt kloka frilanskollegor. Bland annat Maria Soxbo som är en av författarna till den här rappa, färgstarka crash coursen till klimatfrågan. Boken som bör finnas i var mans och kvinns bokhylla.