Älskade, hatade, ätbara blomma – krassen

I samarbete med Nelson Garden

Jag har en hatkärlek för krasse. Jag vet inte om det är de grälla färgerna, växtkraften och förmågan breda ut sig över allt annat. Men så kom jag över den här artikeln hos Nelson Garden, samt det här blogginlägget hos Johanna Bradford, och fick tillbaka min tro på denna ätbara blomma. Klart jag skulle fixa ett eget krassetorn med en blandning av dessa och dessa! Och en kväll när jag läste Lena Anderssons ljuvliga barnböcker för våra killar så slog det mig varför jag envisas med att odla krasse sommar efter sommar; den påminner mig om barndom.

Till nästa år ska jag göra ett gigantiskt torn.

Oranga och gula i ett enda virrvarr.

Men som sagt, tidigare år har krassen tagit över hela landet här hemma. Så i år bestämde jag mig för att ge den så lite odlingskärlek som möjligt för att optimera att den skulle växa som jag önskar och så här med facit i hand så skulle jag säga att det funkade.

Jag planterade fröna i rejält vattnad såjord. Sedan lät jag dem vara på en fönsterbräda i halvskugga. Vattnade mycket sparsamt när de började kika upp. Jag planterade inte om dem utan när det var dags för utplantering så åkte de rakt ut i land och krukor.

Sist men inte minst måste jag visa er hur fantastiskt fint krassen gör sig i en bukett. Älskar den vilda och rufsiga känslan den ger!

Jag kan varmt rekommendera er att så krasse till nästa säsong. Så tacksam och lätt!