Gå inte upp än på ett tag.
Han viskar i mitt öra innan han slänger den tunga kameraväskan över axeln och tar tåget till den stora staden,
den staden som är liksom både stor, och väldigt liten på samma gång.
Den staden där så många av oss krymper.
In i ledet.
Vad han menar med sin viskning är att natten varit kall.
Att elden helst bör ta sig innan våra bara fötter möter golvet.
Det är april, och jag känner mig färdig med kalla nätter. Färdig med stängda fönster och dörrar. Just det här läget mittemellan har alltid varit de svåraste för mig. När två årstider kolliderar och slåss om samma plats.
Och jag tänker på kyliga försommar mornar med nysopade trottoarer och klibbig blomdoft från min barndom. På den ständigt närvarande drömmen om det där som ligger framför. Sommaren. Eller något annat.
Nu är jag äldre.
Jag vet det,
för allt oftare börjar jag mina berättelser med att säga just, när jag var yngre.
Jag vet det också för att det uppstår en illvilja i mig när jag drömmer om det där som ligger framför. För med åren har jag lärt mig att nuet är det enda.
Men det förblir så halt, ofta helt omöjligt att greppa.
Kanske för att nuet också är någonting som hela tiden är mittemellan. En plats där det förflutna kolliderar med drömmen om framtiden.
Och precis där är vi.
De små människorna som går runt och försöker att klä oss,
inte för varmt, men inte heller för kallt.
Som försöker att tro,
helst inte för mycket, men aldrig heller för lite.
