Med rädsla är det annorlunda.
Den rusar så snabbt genom bröstet att jag omöjligt kan följa den. Hjärtat vill som alltid göra ett försök.
Hjärtat.
Åh.
Hjärtat.
Aldrig tänker hon att det inte ska gå.
Jag förlitar mig åt sinnena.
Med blicken fastnaglad där himmel möter mark låter jag hösten fylla mig.
Allt ska riktas utåt.
Och jag vet i det att även detta skall passera. För med säkerhet är det det enda som jag alltid vet och aldrig glömmer.
Alltings rörelse.
Jag lyssnar på kornas monotona betande. En kör av starka käkar som pressas samman för mig att grunda mig i.
Och någon gång då spricker himlen upp.
Hjärtat ger upp och slutar rusa.
Det är som om hon nu står en bit bort, ser på mig och vill ha svar på frågan,
varför jag inte följde henne?
