2014
”Jag spelar Tom Waits och vet inte riktigt var jag ska börja.
Lönnen i vår trädgård har fält alla sina löv och hunden lämnar sommarpälsen efter sig över vårt mörka golv.
Det är den tiden nu.
När de första kalla nätterna träder in.
Och det är alldeles särkilt då man bor på en ny plats, i ett nytt hem, där man egentligen vet mycket lite om sanningen kring isolerade väggar och golv.
Allt liksom återstår att se.
Den gamla gamla syrénen behöver beskäras.
Och jag längtar efter mina vänner, efter tid att skapa och efter en rytm som jag kan dansa till.”
2015
”Allt övergår, från det skarpa till det dova.
Jag tänker på det när jag kör längs vägen mellan min arbetsplats och mitt hem. Det finns inte längre några tydliga gränser mellan löven på träden, ingen explosion.
Det röda och det gula sticker inte längre i mina ögon,
allt är varsamt.
Det slår mig att det är i dessa tider jag trivs bäst. Precis som vårens första sol och försommarens gröna gräs aldrig har landat väl hos mig.
Jag hör hemma i den natur som avtar för att sedan lämna.
November ligger framför. Och jag sjunker djupare in i mig själv.
Som alltid.
På söndagar kör jag genom bokskog fram till ett litet slott där jag sitter på en yogamatta på andra våningen, jag lyckas till större del än vad jag trott, att delta utan självmedvetenhet.
Jag kommer att fortsätta så, för att se vart det tar mig. Jag tänker att det kommer aldrig att vara så lätt och samtidigt så svårt att göra, som i november.
Längst ut på mina fingertoppar blir huden torr och liksom fnasig, det bildas små små sprickor, och jag tänker på allt som är trasigt.
Det finns ingenting i det som längre skrämmer mig.
Inte ens de allra vassaste av kanter.
Min bästa vän säger att jag förmedlar känslor med ett visst eftertryck. Och jag tänker att hon har rätt i det.
Jag tänker att jag förlorat mycket för att jag bibehållit en bild av mig själv som transparent. En bild som bara till viss del är sann.
I min avslutande mening säger jag någonting i stil med, att du är inte som jag.
Och hon svarar att hon vet.
Hon försäkrar mig även mjukt, att det är någonting som hon har fått lära.
Att ha ett öppet hjärta. ”
2016
”Varje minut som passerar är mjuk då jag håller hennes rytm.
Och vi måste inget mer.
Det är dagar med urtvättade kläder, grön modellera mellan fernissade golvplankor och vattenfärgade händer över badrumskakel.
När tiden finns att göra klart och lyssna för att sedan även stanna i den tystnad som följer efter färdigt, att fråga en gång till och plocka varje sten.
Då är varje minut som passerar mjuk.
När jag inom mig möter måste eller bara med stanna, stanna…stanna.
Och jag tänker en stund på det vackra i rödbetsfärgade handflator och hur blåbär som tinat trängt in likt ådror i handmålat porslin. Det är så vackert att det kittlar under huden, som ljuset ifrån städer sett från ett flygplan om natten.
Jag lämnar tekoppar efter mig där jag går.
Hon lämnar sommarens sista blommor, trubbiga kritor, klistermärken och kläder som är vända ut och in.
Jag tittar på mig i henne och funderar över hur jag ska kunna leda över de vägar där jag ännu inte själv hittat fram.
Men jag inser också att jag förstår henne.
Vi står en stund vid sidan om och ser på barn som hand i hand dansar i en ring. Hon iakttar ordlöst för att sedan hämta en bok och be mig läsa. Och jag kommer aldrig att ens lätt putta henne i ryggen mot att vara någon som hon inte är.
För jag vet att hon kommer att dansa.
I städer, skogar och över stränder,
genom nätter,
då alla andra slutat och i ensamhet.
Jag vet, för i mig ser jag henne.”
