Din integritet är en av de starkaste jag mött, så sa en av mina närmsta.
En av få.
Och jag har tänkt mycket över det till synes paradoxala, att vilja vara nära, men samtidigt backa för intensiteten som uppstår där.
Jag har alltid haft svårt att veta var jag står i relation till andra. Kan minnas hur jag som barn ville vara någons bästa vän, eller helst inget alls.
För jag visste vad det innebar att vara någons bästa, men vad det betydde att vara någon för någon som hade en annan någon ännu närmare, det var både svårt och smärtsamt.
Och ibland tror jag att en del av mig fortfarande är kvar där.
En del som behöver veta exakt vad hon kan vänta sig av dem hon släpper nära.
Och jag fattar ofta ett beslut i samma rädsla, de att inte sträcka ut en hand, de att inte säga,
just så som det faktiskt är.
