Jag kan räkna på min ena hand de gånger jag lämnar huset under veckan som passerar.
Jag varvar min tid mellan olika soffor, sängen och skållheta bad. Jag läser varken efterlängtade böcker eller skriver. Influensan slår ut min vanligtvis goda aptit och lämnar mig orkeslös och avtrubbad på ett sedan gammalt välbekant och sorgligt vis.
Jag stirrar mycket in i sovrummets tapet och kommer i kontakt med flyktiga minnen, människor som passerat och städer som inte längre är mina.
Värderingar och känslor som jag burit och lämnat.
Jag går från mina minst tio koppar kaffe om dagen till en och en halv, och tänker att säkert är det inte bara dåligt att livet slog krokben på mig just precis nu.
Mycket sällan är någonting bara dåligt.
Och jag tänker att jag skall göra mitt bästa för att inte hamna precis just där jag var innan.
För jag kan se på mina naglar och på min tandborstes tilltryckta form att det inte är en bra plats att stanna allt för länge på.
Folk talar om våren, men den har ännu inte hittat till vårt kalla köksgolv eller min spröda, nästan genomskinliga hud.
Och jag är nog som oftast, den sista att ropa hej.
