En regning fredag.
Inte en sådan med tunga moln, utan en sådan där ljuset ändå når oss.
Det gör mig ingenting.
Jag plockar ner innerfönster och ljuset flyter in som tidvatten genom valsat glas.
På matbordet står en bunt liljor som fyller bottenvåningen med en doft som är hårt förankrad i mitt känslominne.
En vän brukade alltid ha en stor bukett i en lägenhet som vette ut mot klipporna på Fredhäll. Jag fick sova på en vacker soffa där som i mitt minne har en dov, ljusgrön färg. Det var när jag var mellan platser att bo på. Så som Stockholmslivet ibland behandlade mig.
Eller kanske snarare, så som konsekvenserna föll av mina impulsiva beslut.
Det var sällan så, att jag ägde mer än vad jag faktiskt kunde bära.
Instinktivt vill jag säga att hon som i mitt minne doftar lilja hade förmågan att plocka upp mig.
Jag vet inte om den är sällsynt. Egentligen.
Kanske till synes, men det är nog snarare min förmåga att släppa in som inte räcker till.
Där hon fanns fanns i alla fall alltid ett hem.
Och jag tänker att det kanske är den känslan, den någon som jag senare i mitt liv önskar vara för någon annan.
Den som kan säga, tänk inte på det, bara kom.
Den som har ett hem fyllt av det där särskilda ljuset som bara valsat glas kan ge.
Den som alltid kan låta dörren stå öppen.
Någons dova, ljusgröna soffa.
Någons doft av lilja.
