Grannen plockar in sin pool en eftermiddag då solen står lågt, jag frågar honom då jag passerar om sommaren är slut nu.
På just ett sådant vis som för de flesta kanske kommer helt naturligt, men för mig, nästan alltid kräver en viss ansträngning.
Ett slags tyst genrep.
Jag slås av att ändå tycka om denna tid.
I bröstet skvalpar minnet av hennes första höst, den som gick i plommon och lavendel, med kondens på fönsterrutorna och morgon golv för kalla att beträda.
Vi bodde i det lilla huset på höjden med den magnifika utsikten.
Jag hade ännu inget körkort så den mesta tiden spenderade vi där, under de gamla ekarnas kronor.
Han eldade i spisen och spelade jazz. Och med henne nära var jag aldrig särskilt rädd för november.
Det förblir ett av de vackraste kapitlen, då när det var vi tre på den lilla ytan. När jag skriver det inser jag att jag kan sakna den där närheten så väldigt. Att hela tiden se varandra utan att för den skull tala.
De två första veckorna av hösten är de mjukaste.
Jag vet inte vad vi gör annorlunda men plötsligt är det som att allt av betydelse ryms.
Och när morgonsolen möter gårdagens flätor i hennes hår sprider sig det där mörka orange nästan röda ljuset inom mig.
Det som är någonting större än vad lycka är.
Där hon är,
är det alltid sommar.
Hon är en vindstilla juli eftermiddag.
Hon är vildhallon, klibbig hud och doften av jasmin.
