Den är vacker då den fladdrar förbi.
Den tredje helgen i september.
Och jag inser hur jag ser på hösten som en färdsträcka, hur den aldrig riktigt får vara bara sin egen. Utan alltid i skuggan av det om komma skall.
Det är lite sorgligt egentligen. I minnet letar jag efter en tid då det var annorlunda. Jag brukade tycka om att köpa nya stövlar när mörkret kom åter, till kappa, halsduk och väska.
Jag bär aldrig handväska längre.
Inte som förr.
Jag minns inte ens vad jag bar på då.
Idag ryms det lilla i mina fickor, blandat med grå stenar, fjädrar och pinnar min dotter finner längs med vägen.
Hon förklarar att det är önskestenar, och att ingen av dem kan lämnas kvar.
Och livet är lättare nu.
Även om jag bär på sten, så är det lättare.
På det där sättet som det bara kan bli då man behöver mindre.
