Min man har ett sätt att vika lakan och handdukar. Han har det från sin mormor och så länge som jag känt honom har han vikt så, som om det vore det mest självklara och enda sättet.
Jag är annorlunda.
Det tycks mig omöjligt att kunna upprepa samma rörelse.
I slutändan står jag med matbordet fullt av dessa högar, alla har de olika form och karaktär.
Alla är de olika svåra att stuva in i garderoben på ovanvåningen. Den som från början hade olika hyllplan för olika saker.
Och kanske är det så som det ska vara. Att alltings början är en god tanke som sedan bryts ner i det kaotiska. Tanken är att förenkla, men det som ska vara enkelt tycks ändå aldrig överleva vardagen.
Jag sitter på sängkanten och skriver. Det är sen kväll och mörka moln passerar snabbt framför månen utanför, jag stirrar en stund och allting upplevs som om det spolades fram. Som ett VHS-band från min barndom. Jag snuddar vid tanken på att det hela skulle avstanna om jag bara lättade på handen.
Min gamla rosa dockvagn står på gruset utanför veboden, den som hon i tid och otid anser viktigare än något att ta med sig. Hon gör ofta så. Plockar på sig en trave med böcker eller vad helst hon kan finna på bänken i köket, stenar, hårnålar, en näve trubbiga färgpennor.
Det är när hon ska någonstans.
Och jag har ibland tänkt att det handlar om trygghet. Att ta med sig den i en form som går att greppa med en treårig hand.
Min man har kopplat vad jag tror är en extern hårddisk till min dator. Den är orange och klumpig med en sladd för kort för att kunna placera den någon annanstans än i mitt knä. Han utför någon form av konstgjord andning på min dator nu. Han ber mig rensa, arkivera, radera..
Eller egentligen är det jag som säger, släng det bara.
Och jag frågar honom om det inte är som med lådorna på vinden? Att man egentligen lika väl kan göra sig fri från dem man inte ens vet vad de innehåller?
Min man sparar.
På en av lådorna har jag läst, Kalle tidningar.
Men han gör det med samma precision som med allt han viker. Det finns ett givet sätt som tycks ligga honom i naturen. Aldrig letar han febrilt, inte efter något.
Aldrig behöver han beställa nya kontokort eller maila om ett bortglömt lösenord.
Själv trycker jag saker i min skrivbordslåda tills dess att den inte längre går att stänga, då slänger jag lite av det översta, tills en dag en gång om året då jag får för mig att tömma ut allt över skrivbordet.
Jag ångrar mig alltid.
I datorn behöver jag inte se det. Den går alltid att stänga och med tiden tycks det bli ett problem.
På söndagkvällen går jag med min polarhund genom regnet under stjärnlös himmel.
Jag har dubbla lager av huvor och däremellan, tygerna och mina öron, uppstår ett isolerat rytmiskt ljud i takt med mina steg.
Det inger en märklig känsla av trygghet.
Som att befinna sig i en av hjärtats kammare.
Det hela går att greppa, med en 33årig själ.
