Det regnar i dagar utan uppehåll, på den tredje förvandlas allt till snö.
Jag fångas av ett kort ögonblick, det då jag gör ett ljud som får min son att skratta innan han lokaliserat mig med blicken. Jag ser en upprymdhet och hunger växa fram i honom.
Från rum till rum drar han sig fram över golvplankorna, vid höga trösklar greppar han tag med de små händerna och krånglar sig över. Hela tiden med en nasalandning som ökar kraftigt så snart han upptäcker någonting han önskar undersöka.
Jag studerar honom då han blir sin egen.
Det är i mångt och mycket det största.
Och kommer så att vara för resten av mitt liv.
Vi spenderar tid i Malmö. Min son och jag.
Då vi går längs gatorna håller jag den där känslan nära, den är fortfarande så distinkt. Känslan som mötte mig då jag flyttade dit.
Det var som att lämna ett land bakom.
Jag förälskade mig i hur ingenting kändes polerat eller perfekt. Hur ljuset fann sin väg in mellan hus som inte var så höga.
Det var så fint.
Att äntligen kunna relatera till min omgivning.
I hennes nya lägenhet på Möllan dricker vi rött vin och doppar naanbröd som kallnat i indiskmat ur varsin kartong. Då samtalet vidrör vår ungdom och dess tvivelaktiga relationer skrattar vi så att våra nackar kröks.
Och jag älskar henne.
Det är den typen av närhet som jag flyttade för.
Jag fann den i människor i Stockholm med, men den förblev svårare att upprätthålla. Som att något ständigt gick förlorat längs gröna, röda och blåa linjer under jorden.
