Det står en lampa på fönsterkarmen, med min högra fot kan jag precis nå strömbrytaren och med hjälp av tårna vrida den så att knappen kommer in mot elementet och trycka till. Det är en sådan äldre strömbrytare med en rund liten knapp och ett särskilt ljud. Lampfoten är av mässing och den dammiga skärmen har en kant med fransar.
Vi har fortfarande bara enkelglas sedan sommaren vilket gör att fransarna ibland rör sig i korta vågliknande rörelser.
Mellan sängkanten och fönstret ligger hunden instuvad, hon tycks finna trygghet i det trånga utrymmet då hon sover.
Både hon och barnet andas av sömn nu.
I mörkret ligger jag och tänker på något jag vill skriva. En längre text tror jag. Det hela verkar cirkulera kring ett personlighetsdrag som jag brukade beundra hos andra. Subtilt , men ändock så avgörande för vart min uppmärksamhet kom att riktas. Och jag funderar över när det avtog för att sedan upphöra. Jag vet inte om det egentligen handlar om mig. Kanske mer om en tid, och hur en gör en ny stad till sin egen. Kanske handlar det om att se på upplevelsen av kärlek med ögon som åldrats. Det är några avgörande år längs med linjen som jag ofta återkommer till i minnet, där varenda känsla och beslut var så otroligt vasst och impulsivt.
Då kärleken uppträder med ny styrka för varje möte hjärtat gör, så tänker jag att det handlar mer om det egna, att det är vår samlade erfarenhet som möjliggör upplevelsen.
Regnet faller sedan även i Februari. Min blick vandrar upp och ned över det som går att se av min sons profil i tungt morgonljus.
Efter tre koppar kaffe penslar jag en varm skugga istället för en kall på mitt ögonlock.
Kanske hoppas jag att den skall sippra in under den tunna huden och ut i blodomloppet.
Det sker aldrig.
Jag ångrar mig direkt.
