Jag kommer på mina armar i ett omfamnande grepp om min kropp.
Magen.
Så som de alltid gjorde då mina barn fortfarande vilade däri.
Den högra vilandes över de undre revbenen, den vänstra nedom naveln. Det tycks vara en position jag ofta återkommer till innan sömnen. Gissningsvis handlar det om trygghet.
Det hemskaste en kan tänka på sker.
Det sker hela tiden.
Och rädsla är svår att värja sig mot då den flyter. För jag tänker att det finns hålrum i oss alla, dit de stora känslorna alltid finner sin väg.
Och för mig tar det tid innan jag kan tala om kärlek som övervinner allt.
Kanske är det mer som en ständigt pågående process där jag både tvivlar och önskar.
I det tysta blir jag dock. Och säkert är det en väldig tur att alla inte är som jag.
Full av orden och samtidigt ibland så fattig på dem.
