Jag funderar över vad det är som gör att jag instinktivt vill ducka för den här typen av sammankomster. På vägen hem, med varmt hjärta och bländande kvällssol i ansiktet är jag inget annat än glad att jag ansträngde mig lite för att ta mig igenom den ambivalens som så lätt infinner sig.
Jag har lätt att känna vilsenhet i grupper. Sedan om det är verklighet eller mest en föreställning som lever kvar är svårare att veta.
Jag är i vart fall så glad för den här samhörigheten, att jag hängt kvar i så många år (fått både komma och gå och komma tillbaka igen) trots att det inte alltid känts självklart. Och att ni som läser visat förståelse för den resa som jag gjort (gör), samt att det inte alltid är lätt att veta hur en vill förvalta ett utrymme, även fast det är ditt alldeles egna som du själv har skapat.
Jag tar med mig skratten,
jag behövde dem.
Tack <3
