Okej, det kanske låter lite väl dramatiskt med ensamstående, men jädrar vad ensamt det ändå kan kännas när mannen varit borta på jobb i tre hela dygn. TRE! Seriöst, hur orkar ni ensamstående föräldrar?
Jag ska inte klaga, jag har ändå av någon konstig anledning belönats med en otroligt snäll dotter som oftast är glad, hjälper till, får mig att skratta och som är alldeles underbar. Oftast. Men trotset, gnället, krånglet och allt testande gör mig gråhårig. Det är faktiskt helt galet tufft att vara förälder och jisses vad bortskämd man blir av att vara van vid att vara två som hjälps åt. Riktigt i-landsproblem alltså. Spelar ingen roll att jag tillägger att jag dessutom måste rodda hushållet, två hundar varav en diabetessjuk som ska ha sprutor två gånger om dagen och mat tre på exakta tider, två katter, försöka hänga med i plugget på distans och ta hand om sig själv något sådär hyfsat, typ duscha och ta lite deo och kaffe. Nej, man får inte klaga. Mammalivet är rosenskimrande och fantastiskt. Nästan alltid. Men ibland blir det, som denna vecka lika suddigt och tossigt som bilderna ovan, och det är okej. Ibland.
Det var allt för mig, tack och godnatt från en slutkörd morsa.
