Är vardagen en vän eller fiende?

Detta är ett inlägg i Hannes gästblogg hos Lovelylife. Vill du följa Hannes på andra kanaler? Kika då in hos @hannesmauritzson på Instagram. 

Godmorgon tisdag! Första dagen på den ny arbetsperioden och min första tid som frilansande kreatör har börjat. Det råder en delad mening inom mig kring just detta. Jag är otroligt pepp på att ta mig an vardagen med nya glasögon där jag får se möjligheter i allt. Samtidigt kommer jag att sakna en plats att gå till, en trygg inkomst och de sociala sammanhangen som uppstår i och med ett jobb som anställd.

Något som är ännu mer ironiskt i den här klyschiga nystarten var att jag var bestämd mot mig själv att efter halv tio på kvällen får jag inte konsumera någon teknik. Jag vill somna tidigt och komma upp tidigt. Somnade jag? Nej. Halv tre låg jag klarvaken och stirrade i taket medan både hund och sambo snarkade bredvid.  De somnar båda på några sekunder. Jag behöver några timmar. Det kan resultera i att min nästa dag är helt förstörd. Jag förlorar de tidiga morgontimmarna jag älskar. Under de timmarna får jag tid att andas och bara vara, utan att känna hur omvärlden springer om mig. Vi ligger liksom då jämlika i det ständigt pågående marathon vi kallar liv.

Jag började min trötta morgon med att läsa ett intressant inlägg hos Johanna Bradford där hon pratade om hur hon tycker tröttheten svämmar över hen, likt en stor våg, och jag kan inget annat än hålla med. Under den så kallade julledigheten har jag ibland sovit till tio för att sedan ta mig två stycken tupplurar under dagen. Energin i min kropp har varit obefintlig. Jag jobbade under hösten två heltidsjobb som jag balanserade med den underbara vardagen där det finns inga måsten. Haha. Snarare tusentals måsten. Man slits mellan olika håll, människor och tankar. Det finns inget stopp förrän man själv väljer att sätta stopp.

Men om det finns någonting som jag är tacksam över i vardagen är det verkligen alla stunder utomhus som Charlie skapar. Det blir en automatisk paus i min röriga och ostabila hjärna som vill vara överallt. Nämnde jag att under natten till gårdagen kunde jag inte sova då jag föreställde mig olika iscensättningar, bilder och texter som jag vill skriva? Ja, jag är otroligt kreativt lagd, men det gör också att min hjärna aldrig riktigt slappnar av. Det är därför jag tycker om att skriva. Sätta ord på mina känslor. Meningarna får formuleras och brytas trots att de är grammatiskt inkorrekta. Mitt huvud sätter stopp vid en viss känsla, vissa ord. Då får det helt enkelt bli så.

Nu till min rubrik, är vardagen en vän eller fiende? En otroligt svår fråga där jag tror att det svar vi upplever en dag inte är lika givet nästa dag. Vi kan inte alltid vara vän med omvärlden. Ibland är den alldeles för grym och griper tag i oss hårt, medan andra dagar smeker den oss lätt på kinden och hjälper oss fram. Idag är vardagen en fiende för mig. Än så länge. Jag behöver bara strukturera upp min så kallade nya vardag. Nå den andra akten likt teater där allting egentligen startar och börjar bli spännande.

Oj så spretigt det här inlägget blev. Men det var en sådan morgon då jag behövde skriva av mig. Jag hoppas att ni trots det finner någon glädje i mina ord. Nu ska jag börja med mitt första fotojobb för säsongen och sedan gå och träna. På torsdag åker jag till Mariefred för att besöka Malin (poppyloveyou) och Marianne. På fredag kommer jag ta en sväng till Enköping för att träffa ett härligt gäng med människor för en nätverkslunch. Min första någonsin. Jag har lovat mig själv att under 2020 utsätta mig för sammanhang jag tidigare varit obekväm för. Nu kör vi. Kram!

Min tanke är ju att börja blogga varje morgon hädanefter under vardagarna, så om ni har några speciella önskemål som ni vill läsa om, berätta gärna det för mig här nedan. Snälla.

Klicka gärna på det lilla hjärtat.