Det är mycket tankar om hav i mitt huvud dessa dagar. Jag har alltid längtat och älskat havet. Där finner jag ro. När jag bodde i Stockholm saknade jag det öppna havet i Skåne. När jag kommer till ett land söker jag alltid upp havet för att det ger mig trygghet. Att veta att det är där.
När jag flyttade tillbaka till Skåne var det med en utsikt över havet jag blev övertalad. Nu hälsar det mig varje morgon. Havet.
När Krickelin bjöd in mig att komma och gå en surfkurs i Varberg så var alltså svaret givet. Ja, jag vill möta havet på en bräda.
Och jag önskar att jag hade dessa perfekta surfplagg från J Crew. Mest för att de är så snygga. Men jag kanske ska ta mig upp ur vattnet först.
I morgon är det alltså dax att dra till Varberg. Det ska bli så kul att surfa igen. Jag har provat förut, i Californien, Pismo Beach, innan barnen kom, då när det fanns tid för drömmar. Nu är barnen större och det är dax att trycka på ”resume” och hoppa upp på en bräda. Antagligen för att ramla i igen efter 20 meter av oändlig lycka. Men den lyckan, den är stor.
El oceano Pacifico se salia de la mapa
No había donde ponerlo
Era tan grande, desordenado y azul que no cabía en ninguna parte
Por eso lo dejaron a frente de mi ventana
-Pablo Neruda
Paz
Översättning:
Stilla Havet ramlade ut ur kartan
Det fanns ingenstans att placera den
Den var så stor, oordnad och blå
Därför satte de den framför mitt fönster
