Vill du ha en idiot, lägg din hand i min.

Jag går genom ett Stureby som tycks ha tappat all färg. Himlen är en grå massa och jag märker hur tårar rinner nerför mina kinder och smakar salt i mungipan. Det är Håkan. Tonerna av Valborg klingar i mina öron. Han har gjort det igen. Han berör mig sådär på ett sätt som liksom ingen annan kan. Hans ord gräver sig in, borrar sig ner, suger sig fast. Jag tänker på alla gånger jag inte tagit mig upp ur sängen och lyssnat på Kärlek är ett brev skickat tusen gånger om på repeat just tusen gånger om. Alla gånger jag tokdansat till Kom igen Lena. Alla gånger jag hånglat, druckit vin och funderat över livet med hans låtar som ett soundtrack till mitt eget liv. Fan vad jag älskar Håkan.

”Om du älskar mig kommer jag lämna dig, och om du lämnar mig kommer jag älska dig.”

”Jag hatar att jag älskar dig. Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.”

”Vad jag bryr mig om nu är dina armar om mig, även om jag vet att jag måste glömma dig”

”Du undrar vem som kysser henne nu, vem om inte du.
Och läpparna du kallade dina.
Det gör ont att veta, men lika ont att undra.”

”Och hon du älskade en gång, och kanske älskar än.
Spelar det någon roll?
Nej, kanske ingen, kanske all egentligen.”

”Egentligen är du inte kär i mig, och egentligen är det ok med mig.
För jag blir aldrig kär i nån, sånt där är slöseri med tid.
Men då slösar vi bort våra liv. (Jag tänker alltid på dig i april)”

”Ge mig en kyss innan du går. En kyss att bygga en dröm på.”

”Du kanske aldrig når dit du vill nå, men du når mig.
 Du kanske aldrig får den du vill få, men du får mig.”

”Vill du ha en idiot, lägg din hand i min.”

Translation:
This post is about my love to the swedish singer/songwriter Håkan Hellström.