Om att hitta tillbaka.

Ibland går det för fort.Det sägs att en lär sig av tidigare misstag, men jag vete tusan. Jag tycks aldrig kunna lära mig och upprepar samma mönster gång på gång.  Jag visste att det här med att bo ihop var svårt för mig, och jag hade svurit att jag skulle låta det ta tid nästa gång, men så kommer den där nyförälskade fasen då det känns som om allt är möjligt.

Han flyttar in. Vi har varit ihop i 2 månader.

Under våren som följer tappar jag bort mig själv. Jag är så gott som arbetslös och sjukt vilsen och min känsla av att vara totalt meningslös växer för varje dag. Jag står på depressionens kant, men han håller i och om mig hela tiden och säger att allt kommer bli så himla bra. Jag har svårt att höra hans ord. Flera av mina vänner försvinner under den här perioden (jobb i andra städer, barn, nattjobb), och jag umgås nästan bara med honom och hans vänner. Sakta men säkert ger det mig fullkomlig panik när jag känner att jag håller på att bli BEROENDE av en person. Av någon anledning ser jag det inte som fint på något sätt, utan tänker att jag kommer ligga där som en liten blöt pöl den dagen då han blir medveten om min meningslöshet och lämnar mig. För den dagen kommer komma. Det är jag helt övertygad om i min cynism. Jag måste ligga steget före. Sakta men säkert intalar jag mig själv att jag inte är kär i honom. Blundar för depressionen och allt runtomkring och skyller det mesta på vårt förhållande.

Jag lämnar honom en dag i början av oktober. Han flyttar ut.

Någonstans märker jag ganska fort att jag har svårt att släppa taget. Vi fortsätter träffas och jag säger att jag behöver tid, ty förvirringen i mig är total. Vad är ensamhetsångest? Vad är kärlek? Vad är på riktigt?  Konstigt det där, när han väl flyttat ut och jag tycker mig ha kontroll över situationen, då vill jag helst att han ska sova hos mig varje natt. Han kämpar för att inte vilja sova hos mig varje natt. Är ju såklart sårad.

Här följer flera månader av ambivalens. Han vill, jag vill inte. Jag vill, han vill inte. Ingen vill släppa taget, men ingen vågar ända fram och vi tycks aldrig någonsin vara på samma nivå i vad vi känner. Jag blir tokig och vi är nog båda på väg att ge upp flera gånger, men av någon anledning går det inte. Jag tror att anledningen är, att vi  aldrig vill ge upp samtidigt. När den ena är på väg, håller den andra ett hårt grepp, och allt vi vet är att vi måste ge det tid. Men hur jävla mycket tid då? tänker jag en miljard gånger. En dag får jag svaret. Det är den 15 juni och helt plötsligt så bara vet jag. Jag tittar in i hans ögon och jag vet att han känner det också. Det är vi igen. På riktigt.

Så gick det till, den lilla historien om då vi hittade tillbaka till varandra.  Just det här med att hitta tillbaka kan ju vara ganska tricky.  Motsatsen är ju vanligare. Men vet man att båda egentligen vill vara tillsammans men saker har kommit emellan, då kan det ju vara värt att kämpa. Och då är allt som behövs tid, för i det här fallet tror jag tid kan läka sår i de flesta fall. Är relationen definitivt avslutad från en sida, då är mitt främsta råd att ta sig igenom den avgrundsdjupa ångesten och ta sig ut starkare på andra sidan, utan att klamra sig fast vid hopp om att det kanske blir ni en dag. Tiden kan ju förstås ta oväntade vändningar, och man vet aldrig vad som händer, men att leva på ett hopp som kanske är förgäves gör bara att livet sätts på paus. Man måste känna själv, vad som är dumdristigt och vad som är värt att kämpa för. Dösvårt, jag vet,  men någonstans djupt inne vet man nog.

Translation: About finding your way back to your partner. This is mine and Christians story. Read in english here.