Oj vad jag har njutit i helgen. Andats ut, andats in. Sovit länge, blivit bortskämd av släkten och promenerat i vårsolen. Jag tror till och med att jag har fått lite solbränna på näsan. 
Vi har hängt hela helgen hemma i Åmål där både jag och Robert är uppväxta.
Den årliga påskparaden som drar man ur huse är en av Sveriges största.
Och alla åldrar klär ut sig och går parad genom stan. Att stå bredvid är det allra bästa sättet att få återse andra hemvändare, gamla klasskompisar och vänner från förr. 
Att vara hemma i Åmål är som inpackning för själen. Det finns liksom inte speciellt mycket att göra och det är just det som är hela grejen. Att bara vara. 
Att gå i naturen, plocka vass och inte stressa till något. 
Barnen har påsklov och stannar en vecka hos mormor och morfar medans vi drar tillbaka till Jönköping för att jobba, måla spisen, planera trädgården, tvätta ikapp, storstäda och få gjort alla de där never endings storiesarna som jag skrev om här om dagen. Äntligen.
