MARDRÖMMEN SOM BLEV SANN

Ja hörrni, för ca tio år sedan började jag blogga efter att ha fått rådet av min dåvarande psykolog att jag behövde någonstans att skriva av mig. Att jag sedan aldrig riktigt vågade öppna upp mig helt, utan började blogga om andra saker istället för att försöka dölja hur jag egentligen mådde, är en annan historia.

På senare år, sedan jag blev mamma, har jag hittat mig själv och vågat skriva mer om hur jag känner, och det känns skönt. Om någon orkar läsa är det en bonus.

Det här är ett sådant tillfälle, då jag bara måste skriva av mig. Om ni följer mig på instagram så kanske ni redan läst om vår mardröm de senaste dagarna.

Alltihop började med ett samtal från förskolan i tisdags, då Olivia fått feber och fick bli hämtad tidigare. Onsdagen var hon hemma med sin pappa och jag var i Malmö och alltihop verkade vara en vanlig influensa. Under torsdagen när jag var hemma med henne blev hon allt sämre. Hon hostade så hon kräktes och hade svårt att andas. Jag ringde vårdcentralen och de tyckte vi skulle åka in akut. Det snurrade i huvudet. Vadå akut? Är det så illa? Skuldkänslor. Varför ringde jag inte tidigare? Vad ska hända nu?

Väl på akuten fick vi veta att hon inte kan syresätta sig ordentligt och de började ge syrgas. Syrgas?! Oron växte och paniken började smyga sig på. När de stack henne första gången och hon började gråta förtvivlat brast det för mig. Jag orkar inte vara stark. Blod på hennes snuttefilt. Vi får veta att vi måste läggas in. Vad menar de? Hur allvarligt är det? Vad ska hända med min lilla bebis?

Matti åker hem och hämtar saker. Olivia har bett om att få en av sina dockor hemifrån. Mina tårar forsar nu ner för kinderna och jag ställer som vanligt in mig på det allra värsta. Det är sådan jag är. Katastrofmänniska. Olivia blir allt sämre och är väldigt trött då klockan är långt efter sängdags. Hur ska den här natten bli? Läkarna försöker lugna mig och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte är starkare än så här. Varför är jag så förbannat känslig? Varför har jag alltid varit sådan här? Olivia tittar frågande på mig och undrar varför mamma är ”setti” (ledsen). Vad svarar man?

Matti kommer tillbaka med saker. Olivia orkar kämpa fram lite glädje. Vi får komma till vårt rum där vi får spendera två dygn. Vi kämpar med syrgas och panik. Första natten var ren katastrof. Vi sov inte en blund. Olivia var helt utslagen men blev väckt flera gånger i timmen, hela natten, och tvingades ta prover, få dropp, tappas på urin. Så liten, så svag, uttorkad, panikslagen. Vi tvingades hålla fast henne. Sjunga ”trollmor” i nästan en timme när de skulle sätta kanyl och hennes små blodkärl bara sprack. Vi höll våra pannor mot varandra och nynnade i hennes små öron. Olivia var stark och bad oss, gråtande att sjunga ”bä bä vita lamm” och höll krampaktigt i min hand när de satte kateter. Natten gick långsamt och mardrömmen tog aldrig slut. Alla tester kändes som övergrepp på den lilla, helt utslagna kroppen och frustrationen att inte kunna förklara, inte kunna vara stark, blev bara värre och värre.

På morgonen fick vi veta att Olivia smittats med RS-virus och tack vare medias sätt att skriva om det var jag helt säker på att jag skulle förlora mitt barn. Realistiskt? Nej. Men sådan är jag. Jag ser bara det värsta och det har jag med mig från barndomen. Redan uttorkad och svag började hon också kräkas och få diarré och förlora all vätska vi försökt få i henne. Var det ute med henne nu? Skulle vi behöva åka hem till ett tomt hus? Hennes rum? Hennes saker? Skulle jag inte få vara mamma mer? Tankarna snurrade.

Efter många timmar med dropp, kontroller, syrgas, ångest, tårar, oro, dålig sömn, pipande maskiner och tecknad film började hon äntligen bli piggare. Vår lilla kämpe. Starkare än jag någonsin kommer bli. Vår älskade lilla hjälte började komma tillbaka till sig själv igen och hoppet växte. På lördagen fick vi åka hem och det var väldigt skönt. Men oron är ständigt där. Jag kan inte slappna av. Kan inte sova.

När jag blundar ser jag den där lilla kroppen, full med slangar, kopplad till olika maskiner, ligga där i den stora sjukhussängen. Så liten. Så ynklig. Men ändå så stark. Det är min värsta mardröm, och den har jag nu fått uppleva. Hur tar jag mig vidare? Hur blir jag stark? Kommer jag få panik varje gång hon är sjuk nu? Hela situationen var så intensiv och så ångestfylld och gav mig dessutom oerhört starka minnen från när jag själv låg inne när Olivia skulle födas. Det var en fruktansvärt jobbig period som jag fortfarande mår dåligt av och att se sitt lilla barn gå igenom liknande tester tog knäcken på mig.

Nu är vi hemma. Olivia är fortfarande inte helt frisk och vi lägger all tid på återhämtning. När vi pratar om händelsen är det enda hon minns av det att ”mamma pappa blev setti, nu mamma pappa gad!” och ”miia (Olivia) betti nu!”. Det får mig att ifrågasätta mig själv enormt som förälder. Är det hon som ska vara den starka för mig? Är jag en fruktansvärd mamma som inte är stark när det gäller? Vad säger det till min dotter? All ångest. Alla skuldkänslor.

Det kommer ta tid för mig att komma över detta om jag någonsin gör det. Förmodligen inte. Men något som hjälpt enormt dessa dagar är alla fina ord, hälsningar och kärlek på instagram, sms och Facebook. Så ni som hört av er, stort tack och all kärlek till er. Ta hand om er och stort tack för att ni läste.