Ja hörrni, när jag ser dessa bilder känns det som en evighet sedan. Som en suddig dröm. Så mycket som hänt sedan dess att jag inte ens kommer ihåg livet innan Olivia. Tänk att det var hon som låg där i den där vackra kulan. Ja, jag har nog aldrig känt mig så vacker som då och som jag längtar efter att få uppleva allt igen.
Ja, just nu känner jag faktiskt en extrem längtan efter en massa olika saker, men också en rädsla och ångest. Längtar nästan ihjäl mig efter ett syskon till Olivia, men är samtidigt livrädd för att inte orka eller klara av det. Tänk om jag inte kommer älska den bebisen som jag älskar henne? Tänk om den graviditeten inte alls blir sådär fin och drömsk som min första? Tänk om den förlossningen blir ännu mer läskig och jobbig? Tänk om Olivia kommer känna sig bortglömd? Tänk om…
Alla dessa rädslor inom mig, men ändå denna starka saknad och längtan. Jag längtar bort, hem, iväg, efter något nytt men också efter stabilitet och trygghet. Något förvirrad. Hur som helst är jag oerhört tacksam över vad jag har och för framtiden och dåtiden med mina älskade och just nu försöker jag att fokusera på det.
Kram på er <3
