Vad nu? Undrar ni kanske. Vadå ångest? Vad flög just i henne? Jo, det ska jag försöka förklara nu. För ca tre månader sedan upptäckte vi en hård liten knöl mitt på Olivias hals. Panikkänslor bröt ut direkt. Ovissheten, långa nätter av googlande och ångesten tog fart. Vi har varit hos flera läkare, gjort ultraljud, fått flera olika hundraprocentiga besked som de sedan ändrat och hoppet har åkt bergochdalbana med loop många gånger nu. Vad ska hända mitt lilla barn? Varför just min dotter? När ska allt bara få vara bra? Bara för en liten stund? Har försökt tränga undan tankarna och hålla någon slags fasad, men nu orkar jag inte längre. Jag har panik.
I fredags fick vi veta att imorgon måndag ska knölen opereras bort. De ska söva, sticka och skära i min unge. Knölen ska sedan analyseras och vi ska sedan vänta en vecka på besked. Ovissheten igen. Paniken. Ångesten. Jag förbereder mig på det värsta. Katastrofmänniskan i mig har helt tagit över.
Jag har en lång och smärtsam historia med mycket ångest, oro, panikattacker och ovilja att leva och jag känner att jag är nära gränsen. Vem är det här undrar ni kanske? Men denna orkeslösa och livrädda lilla människa har hela tiden funnits där under ytan och tittar nu fram efter en väldigt lång tid. Efter att jag blev mamma har såklart ångest och oro hälsat på mycket oftare igen, som hos de flesta, men nu är det bara för mycket.
Jag måste vara stark, duktig och gjord av stål. Jag måste bita ihop för att jag är mamma. Jag kan inte bara gå och gräva ner mig även om det är precis det jag vill just nu. Jag måste finnas här för min älskade lilla tjej. Men tanken på imorgon och paniken för beskedet om vad den där knölen är för något äter upp mig inifrån.
Allt påminner om Olivia här hemma. Alla saker, blommorna vi sått tillsammans, hårsnoddar, pyssel från förskolan, märken i bordet, smulor på golvet.. allt. Jag skulle aldrig klara att förlora henne för utan henne finns inget liv. Jag minns inte vem jag var innan hon föddes och detta måste helt enkelt gå vägen.
Håll alla tummar för oss och vår underbara, sprudlande och mest omtänksamma lilla tjej imorgon. Jag återkommer. Tack för att ni orkade läsa <3
Detta inlägg har 16 kommentarer
Ska hålla alla mina tummar hårt, hårt! Lider med dig❤️ Kram
Tack snälla <3
Förstår dig så väl, men det SKA gå bra!
Tack fina! Det gick bra men nu väntar vi på provsvar… Kram
Usch lider med dig, ångest är fruktansvärt och ovisshet är rena tortyren. Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta kommer bli bra. Håller tummar, tår och hår!
Ja det är hemskt. Tack snälla <3
Håller alla tummar och tår för att allt ska gå bra! ❤️ Förstår precis hur du känner då jag själv är mamma och har lätt till katastroftänket när det kommer till mina barn och tankar på allt som kan hända ❤️
Ja man är ju det. Har alltid sett katastrofer i varje hörn och det blev ju inte lättare när man blev mamma… <3
Tänker på er och håller tummarna. Kramar❤️
Tack snälla <3
Lider med er ? Förstår ångesten och paniken ❤️men jag tror också på hur bra sjukvård vi har och att det kommer att bli så bra för er alla ❤️
Kramar ?
Tack <3
Så skönt att höra att allt verkar ha gått väl ♥️♥️♥️
Tack bästa du <3
Skickar styrka och hoppas att det inte ör något allvarligt<3
Tack snälla. Det hoppas vi verkligen <3