Gravid med andra barnet – Tankar och känslor

Ja hörrni, tänk att JAG är gravid med andra barnet. Jag som så länge var livrädd att bryta de rutiner vi skapat med Olivia. Jag som varit och fortfarande är panikslagen över hur min kärlek ska räcka till. Hur ska jag orka? Hur ska mitt band till Olivia förändras? Vad ska hon känna och hur ska det påverka henne? Det är helt klart annorlunda denna gång och jag tänkte i detta inlägg försöka sammanfatta de känslor och tankar jag har. Kanske bara för att skriva av mig, men också för att kanske kunna stötta någon annan. Har iallafall förstått att mina känslor inte är konstiga eller onormala på något vis, men ändå så nötande. Så mycket frågor och funderingar som håller mig vaken om nätterna. Så mycket ångest som ger mig huvudvärk varje dag.

Där är jag, mitt i renoveringskaoset som härjar i vårt sovrum. Så mycket att fixa med och stressen över hur vi ska hinna ger mig sammandragningar. Ja, jag vet, jag måste vila och slappna av. Jävligt lätt att säga och tycka, men inte samma sak att göra. Jag vill hinna så mycket det bara går innan jag kommer slitas i stycken mellan två små varelser som behöver mig. En är krävande nog, trots att hon är den mest positiva och snälla lilla människan som existerar. Ingen tvekan om att hon kommer bli världens finaste storasyster, med all sin empati och omtänksamhet. Ett hjärta som skimrar i finaste guld. Det är inte det jag oroar mig för såklart.

Oro, ADHD och skuldkänslor

Men oro, det har jag så det räcker och blir över denna gång, och det är inte för samhället eller coronavirus. Kunde inte bry mig mindre om det just nu faktiskt, för min hjärna är någon helt annanstans. Veckorna rullar på och våren och sommaren står runt hörnet. Sommaren. Ja, det är då jag bli tvåbarnsmamma. Jag av alla människor, med alla rätt på ADHD-skattningen, ångest och skuldkänslor upp över öronen. Hur ska jag klara allt det här känslomässigt? Jag som gråter för allting även om jag inte har gravidhormoner, som är rädd för det mesta och alltid osäker på om jag gör rätt eller fel som mamma. Som lagt undan extremt mycket av mig själv för mammarollen och som inte har några verktyg från min egen uppväxt att använda.

Då får jag väl skylla mig själv, kanske man kan tänka? Som skaffar fler barn och fler utmaningar. Men jag vill inget hellre. Jag vill ha ett helt gäng ungar med mannen jag älskar, helst en massa djur och en gård också men man får stoppa någonstans. Eller nej det tänker jag inte, för det är inte jag. Men det finns inget som gör mig så stark som att vara mamma. Trots osäkerhet och tvivel, har jag hittat mig själv och är säkrare på mig själv än jag någonsin varit. Vi klarar allt tillsammans, min älskade man och jag, det tvivlar jag inte en sekund på. Så mycket jag aldrig hade vågat utan honom.

Skillnad på att vara gravid med andra barnet

Aldrig hade jag kunnat tro att det skulle vara sådan skillnad på att vänta barn nummer ett och två faktiskt. Vad är skillnaden då? Ja, typ ALLT skulle jag säga. Har mått sämre, haft mer symptom, trötthet och krämpor. Med Olivia var magen platt till typ månad fem, denna gång har jag varit uppblåst sedan dag ett. Dessutom längre än så eftersom vi var gravida en kort stund i september/oktober som slutade i missfall. Vid första graviditeten gick tiden oerhört sakta och man bara gick och väntade på alla milstolpar. Denna gång vill jag stoppa tiden. På onsdag går vi in i vecka 23 och har redan gjort alla ultraljud och nu rullar det bara på tills det är dags. När jag var gravid med Olivia var jag arbetslös, svävade på rosa moln och spelade Sims hela dagarna. Jag bodde på landet och kunde ägna varenda tanke åt att vara gravid och längta.

När jag väntar barn denna gång får jag påminna mig om att jag är gravid, har svårt att knyta an och längtan finns inte där riktigt ännu, vilket såklart också ger skuldkänslor. Jag vill pausa tiden jag har kvar till att bara vara mamma till Olivia. Jag vill inte att det kapitlet ska ta slut. Samtidigt vet jag att så fort det lilla livet ligger i mina armar så kommer jag bli kär på nytt. Men just nu känns det inte alls så. Olivia är mitt allt, hur ska någon annan kunna ta del av den kakan?

Förlossningsrädsla gånger två

Att vara gravid med andra barnet har dessutom medfört en helt ny rädsla för mig. Förra gången kändes kejsarsnitt som en skön utväg och en räddning, men med tanke på hur den förlossningen blev så känns det inte som jag har några alternativ alls. Där slutade det med att det lugna, planerade och kontrollerade snitt istället blev akut på grund av att mina värkar satte igång. Tre dagar låg jag och hade ont och fick Bricanyl för att sjukhuset gärna ville hålla sin bokade operationstid. När det väl blev av var allt stressigt och kaotiskt. Ingen hade riktigt tid med oss och jag fick ligga ensam på uppvak i fyra timmar utan att ens veta om Olivia mådde bra. Hade jag blivit mamma precis? Mådde hon bra? Var allt bara en dröm?

Jag förstår ju att det där inte gick rätt till, och att skulle vi välja snitt även denna gång så borde det funka på ett annat sätt. Men oron finns där, och jag har ännu inte landat i hur jag vill föda. Veckorna springer ifrån mig och ungen ska ju ut förr eller senare. Nu ska jag börja gå Aurora-samtal och går även hos psykolog, så vi får hoppas att det klarnar. Men livrädd, det är jag allt.

Inte bara vi som väntar

Nu är det ju inte så, på något sätt att jag ångrar detta, tvärtom. Vi är så glada och förväntansfulla. Allt känns som ett mirakel som inte går att begripa, med tanke på att vi först fick missfall och sedan blev gravida direkt. På riktigt, för jag hade inte ens mens mellan. Det är så härligt att se Olivia vänta på sitt lilla syskon, eller ”sin bebis” som hon säger. Hon plockar ut saker bebisen ska få av henne, tänker ut vad den ska heta och vad hon ska lära den. Det blir en spännande tid helt klart. Jag vill bara komma över denna oro så jag kan njuta lite också, men det verkar svårt. Kanske kommer jag inte landa förrän vi ligger där på BB? Kanske inte ens då, utan några dagar efter? Det får väl vara okej tänker jag, då ingenting med denna graviditet påminner om den förra. Lika olika och unika som de två personligheter vi bakat.

Tiden får visa hur allt blir helt enkelt. Ni får gärna följa mig på Instagram där jag mer dagligen uppdaterar om detta och såklart även här på Lovelylife. Skriv gärna av er om ni upplevt samma känslokaos eller har några råd till mig. Klicka gärna på det lilla hjärtat om ni uppskattar denna typ av inlägg, som är så ”jag” det bara kan bli. Tack <3