Ja, äntligen fick jag leva torpliv för en stund. Äntligen fick jag åka hem till mitt älskade Södermanland igen. Har inte varit där sedan jul och har saknat det enormt mycket. Det kom liksom lite annat emellan, såsom att få barn till exempel. Och så corona förstås. Vi har helt enkelt hållit oss hemma. Men hemma för mig är inte där vi bor just nu, utan det är där jag har mina rötter. Sörmland i mitt hjärta helt enkelt. Vi hyrde via Stugknuten detta helt magiskt charmiga torp, mitt ute i skogen. Omringat av små, spegelblanka sjöar, öppna böljande åkrar och djup, spännande skog. Vilken idyll alltså!
Torpet i sig var enkelt, men otroligt vackert välbehållet och praktiskt fixat med modernt badrum ute i boden, elspis och kranvatten i köket. Sov gott gjorde vi på den mysiga vinden med synliga bjälkar i taket. Utanför den lilla glasverandan fanns ett kryddland där vi fick plocka vad vi ville. Hela veckan levde vi enkelt, lagade kravlös mat och bara var tillsammans. Inga måsten. Ingen farlig trafik utanför, utan Olivia kunde själv utforska området. Den lilla, enda grusvägen genom skogen tog slut vid denna gård och vi var helt ensamma. Ödsligt kanske vissa skulle tycka, men vi har nog inte känt oss så lugna på väldigt väldigt, länge.
Det här enkla, lugna livet lockar oss enormt mycket. Vi saknar tystnaden som finns på landet. Inga människor, ingen trafik och ingen stress. Vi känner mer och mer hur vi vill tillbaka. Hur vi saknar att bara ha naturen som granne och bara få vara ifred och tillsammans. Visst, skulle man bo så så skulle ju vardagen komma ändå med sina måsten, men jag vill ändå minnas att jag var betydligt mer tillfreds på det sättet i vårt förra hus. Trots att det huset var väldigt rörigt och besvärligt. Men miljön ändå. Det är så vi trivs allra mest, det förstår vi nu, och en viss ånger och sorg gör sig påmind.
En av dagarna besökte vi en annan liten idyll som låg en halvtimme bort – Strängnäs. Där firade vi min födelsedag med fika, middag och lite strosande i de fina kvarteren kring väderkvarnen. Så mysigt!
Ett sista dopp hann vi med också. En iskall, spegelblank kvarnsjö, fylld med Södermanlands landskapsblomma – näckros. Överallt surrade trollsländor omkring. Precis så badar jag helst då det är så makalöst vackert och sagolikt. Har ju inte fått bada så mycket denna sommar på grund av kejsarsnittet, så var tvungen att passa på kände jag. Det doppet glömmer jag aldrig!
Jag kommer aldrig glömma dessa dagar tillsammans, och är så glad och tacksam för att vi fick uppleva det. Nu har vi en klarare bild av vad vi vill göra och hur vi vill leva och mot det ska vi kämpa. Tack älskade Södermanland och tack livet för min älskade lilla familj <3
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
