Ett helt år med dig, älskade unge. Så ofattbart! Idag är det Bills ettårsdag och jag fattar faktiskt ingenting. Hur kan tiden gå så fort? Hur kan ett helt år känns som en vindpust? Jag har på riktigt alltid ångest över barnens födelsedagar, tycker det är jobbigt att tiden går. Vill alltid bara trycka på stoppknappen. Är jag ensam om det? Missförstå mig inte, jag är såklart lycklig över varenda sekund med dem och att jag lyckats hålla dem vid liv ännu ett år, men det skrämmer mig så fruktansvärt när jag tänker på att de en dag är stora och lämnar boet. Vill inte att livet ska rusa så fort. Vill vara här och nu för evigt.
Jag och alla mina tankar. Gör jag rätt, räcker jag till, ger jag dem en bra uppväxt, kommer de älska mig även i framtiden? Kommer de lämna mig eller vara besvikna på mig? Vilka misstag och fel gör jag som mamma? Allt detta snurrar i min skalle när jag bara vill försöka vara glad och lycklig. Är jag ensam om att känna så här som förälder? Finns det fler där ute som nästan mår dåligt över att födelsedagen närmar sig? Är jag kanske bara helt knäpp (förmodligen)?
Tack livet för att vi fick just Bill
Hur som helst, ångest eller inte så är jag så fruktansvärt glad att just du kom till oss Bill. Min glada, tokiga, envisa, nyfikna och sprudlande vilda lilla unge. Du bidrar med så mycket kärlek, gos, värme och bus att jag blir alldeles gråtig ibland. Vi älskar dig av hela våra hjärtan och kommer alltid finnas för dig, oavsett vad som kommer i framtiden. Nu ska vi fira med paket och pannkakstårta och imorgon blir det kalas för nära och kära!
Om ni gillar mina inlägg får ni gärna klicka på det lilla hjärtat. Det gör mig så glad! <3
