Ni minns det där om julefriden. Det är ju lätt att tänka att den infinner sig först då allt är klappat och klart liksom. Städat och putsat och fejjat och piffat och pyntat. Att tänka att det är enda sättet. Och då är det väldigt lätt att kasta sig från den ena galna racet in i det andra.
Men man kan också välja. Ett annat sätt. Istället för att göra precis det där galna piffningsracet. Och gå runt här och gräma sig för allt vi uppenbarligen inte kommer att hinna så har jag intagit samma förhållningssätt som Viggo.
Igår när jag hämtade honom på fritids, sista dagen innan jullovet, så satt han och vävde. Jag visste redan att det var en julklapp till K. Och om man säger såhär, själva grejen var inte särskilt färdigt, inte ens lite färdig (precis samma läge som vårt juldonande).
– Ojojojdå, sa jag. Hur ska du hinna? Ska vi ta med den hem och så väver vi klart (vi?!).
Viggo tittade på mig och sa lugnt. – Närå, jag gör klart den när jag hinner. Han får den i födelsedagspresent istället! När fyller pappa?
– I juli ju, suckade jag.
– Perfekt! sa Viggo.
Och med det menar jag ju inte att vi ska fira jul till midsommar. Men det man hinner det hinner man liksom. Och ibland är det sä jäklarns onödigt att stressa upp sig onödan. Julefrid var det ju.
Och granen är köpt. Och lådorna med julgransglittret är nedtagna från vinden. Och massor med levande ljus brinner. Och vi ligger i soffan och käkar högar med skumtomtar. Så julafton, kom nurå!
Och om någon funderar på att göra en jättetavelvägg så kan jag upplysa om att ta ner tavlor från väggarna går jättesnabbt. Det är sen det jobbiga börjar. Men det är framflyttat till midsommar.
