Det kom en dam till Johanna, vår guldsmed. Med sig hade damen ett par av blåklockor i gammalt silver. Eller snarare två par, för det var hennes örhängen från 20-talet. Damen var söt och tyckte att örhängena passade bättre i Johannas ateljé än i en ask i hennes hem. Johanna själv tyckte det var lite Mokkasin över dem och kanske var det de allra vackraste blåklockor vi hade sett och lovade varann att vi minsann skulle ta vara på dem på det allra bästa viset.
Själva örhängena har hängt på mig och Linn en tid, det är våra vackraste tillsammans med dessa men vi ville göra en hel kollektion av dem. Och igår så var det dags att slutföra själva idén. Vi hade nämligen en tanke med att de blå klockorna i silver skulle passa fint hos någon vi känner…
Nu kan man ju tro att har man ett gäng handgjutna silverklockor så är vägen inte så lång till det färdiga smycket. Men det är väldigt många tankar innan vi kommer ända fram. Allt görs dessutom för hand i ateljén och ingenting hamnar åt slumpen. Vare sig i tanke, utseende eller tillverkning.
Vi ville göra ett väldigt långt halssmycke. Som en tråd med blåklockor, lagom till midsommar och allt. Placeringen av klockorna är allt annat än slumpmässig, vi ändrade och flyttade i timmar. Vi hängde smycket på den ena och den andra. Och längden… Vi lade till och tog bort. Men till sist kände vi i hjärtat att det här var perfekt.
Alla våra smycken är tillverkade i återvunnen guld eller silver, så långt det bara är möjligt. En process som få guldsmeder besitter idag men som Johanna har lärt sig från generationer. Hon är en av få i Sverige som kan denna metod och det är vi så tacksamma för.
Ibland tänker jag att ni skulle få känna Johanna. Hon är inte bara en briljant guldsmed, hon är fin också. Jag vet ingen som sitter på så många historier och att hänga med henne är som om befinna sig i en ny saga för varje gång. Ibland är de vackra, ibland helt enkelt galna men alltid varma och makalösa. Tänker att ni får lite Johanna i våra smycken, det kommer liksom med på köpet och sitter i timmarna av hantverk.
Framåt kvällen levererades en ask och i den var världens vackraste smycke. Kanske det mest perfekta jag någonsin sett. Tänkte att det andades 20-talet och historien om damen och örhängena som hon burit vid galej under åren. 20-talet är väldigt länge sedan och därför känns det så extra fint att föra blåklockorna vidare i tiden.
Nomi var tvungen att prova. Vi pratade om vem som skulle få det och att vi egentligen var tvungen att ge det ett namn. Vi tänkte på blå, och sedan mest på midsommar. Och när man trär blommor på en tråd… Nomi funderade lite på hav också och tyckte att det kanske kunde heta havsband.
En meter blåklocketråd. Att bära ett varv eller två.
Sedan sydde vi en påse. Det är ju trots allt midsommar alldeles snart.
