Jag tänkte att jag skulle blogga på lunchen. Om min måndag i Stockholm som jag inte skrivit om än (för att jag har lite problem med en sak som är lite delikat därför har jag avvaktat lite). Men jag bröt ihop på lunchen.
Det sköljde över mig. Alla bilder, texter och filmer på människor som tagit sig över gränser för att fly för sina liv. Hade vi haft extremister som styrde vårt land hade det varit du och jag som flytt för våra liv. Som hade haft våra barn sovandes på en bit kartong. På riktigt.
Det är människor som bestämmer att det ska vara så här. Inte robotar. Inte utomjordingar. Utan människor. Människor som inte bryr sig ett dugg om andra människor. I Sverige är det uppenbarligen många som sympatiserar med det sättet att tänka. En fjärdedel som inte bryr sig om andra människor. Hur kan vi överhuvudtaget tro att vi kan leva i en skyddad verkstad i Sverige? Sätter vi extremister som inte bryr sig om andra människor på ledande positioner så är det vi som kommer att råka illa ut.
Jag är ledsen för allas vår skull men vi kan inte blunda. Vi måste tänka om våra liv. Vi kan inte leva på som ”vanligt” här hemma i Sverige. Vi måste vänja oss vid tanken på ett annat samhälle där vi jobbar hårdare för varandra. Inte bara för oss själva. Nästa minut finns inte. Allt är svart. Eller vitt. Det finns inte. Så hur kan du tänka dig ha det?
Jag kan tänka mig göra allt för att inte mina barn ska ligga på en pappkartong på en tågstation i ett främmande land när vi måste fly från vårt hem. Och jag tror inte att jag kommer ifrån det om jag blundar. Vi måste öppna ögonen och se sanningen i vitögat.
