Den här dagen var verkligen inte min. Jag har känt mig alldeles jättetrött och varenda litet nej,
varenda liten trots har känts helt oöverstiglig.
Vi hade så många, om än lite diffusa, planer i början av veckan. Men en efter en ställdes dom
in och vi blev själva mest hela tiden.
Det är fint det med så klart. Men nu behöver jag komma ut ur bubblan och göra
något bara för mig själv.
Jag försökte vända känslan med nagellack. Men mest har tårarna bränt bakom ögonlocken.
Jag ställer så höga krav på mig själv som mamma. Fast innerst inne vet jag att jag är okej.
Nu på kvällen skulle jag egentligen packa kartor, men hällde upp ett glas vin, plockade
sönder en pion och tog fram kameran istället.
Nu.
Nu vänder det. Det bestämmer vi.
