Jag tog med mig barnen och flyttade in till min bror och hans barn några dygn. 2, 3, 4 och 5 år är våra barn och visst blev det lite rörigt i tvåan mellan varven. Men mest fint, sena kvällar på balkongen och vi kan nog prata om allt, Adrian och jag. Och han tar fram girarren lite när som helst och sjunger låtar från när vi var små eller nåt som barnen känner igen. Jag blir ofta så sjukt nostalgisk när vi umgås.
Och nu
Jag känner att orden inte riktigt finns. Kanske att jag måste vara en stund till i sommarlovskänslan innan jag får rutin på saker och ting igen. Just nu vill jag bara stanna i barnens kramar och somriga hår så länge jag får.
