Det var en av dom sista sommardagarna.
Jag frågade storebror om han ville följa med och titta på korna och vi tog varandra i handen och gick längs vägen. Vi pratade om vad jag jobbar med och jag berättade om kiosken, butiken, som ju inte finns som en vanlig affär utan på nätet och han försökte fatta hur det hänger ihop och övade sig på att säga Le kiosk hela vägen bort till kossorna. Tillslut satt det där svåra ordet och nu vet han precis.
Han är så intresserad av allt man berättar, frågar och vill veta och lägger precis allt man säger på minnet. En himla fin egenskap tänker jag. Det är inte alla som lyssnar på vad du försöker säga, eller hur? När vi satt i dikeskanten och tittade på korna ville han prova min kamera och brände av ett antal bilder och på vägen tillbaka gick vi över blomsterfältet och jag är så himla tacksam över att han är min.